Omgivningen trycker i oss en djupt rotad önskan om att passa in, att vara normal. Det är inget nytt, det vet till och med förstagångsläsaren av denna blogg. Jag tänkte här ta upp begreppet och presentera min syn på saken.

Jag är nog den som mest av alla strävat efter att vara normal. Jag kom till Sverige som barn och hela min grundskoletid handlade om att ”lära sig reglerna och lära sig följa dem”, dvs passa in. Jag blev JÄVLIGT bra på det. Jag följde reglerna så jävla bra att det var stört, men ändå kändes det inte som att jag var normal. Det var som att alla andra var normala och jag inte passade in. Lågvärdesbeteende tänker nu ni som läst här ett tag, props till er. Någon gång i mina sena tonår gjorde jag faktiskt ett tankeexperiment med mig själv, efter att jag på ett intuitivt plan kände att jag inte orkade med hela ”passa in”-leken längre. Experimentet var att jag frågade mig själv: Av alla människor jag känner, vem kan jag säga är normal? Jag tänkte på den frågan och gick igenom min bekantskapskrets och alla människor jag mött. Jag hittade ingen sån människa. Alla har sina quirks och avvikelser. Således finns det inget som är normalt, och ingen norm att passa in i, egentligen.

Nu, denna vecka tog jag denna tanke ett steg längre, under en konversation med Sanji. Man kan omdefiniera begreppet normal för att lösa den svåra frågan ovan. Man kan definiera begreppet normal till att betyda ”som jag”. På ett intuitivt plan så tycker vi ju att det som vi är vana vid är det som är normalt, allt annat är konstigt. Det märker man om man bara hälsar på hos någon, de har lite andra vanor, skär osten på ett annat sätt och har andra bestick. Detta känns konstigt för oss, intuitivt tycker vi att det som är normalt är det som vi är vana vid, det som är ”som jag”. Och vem är då mest ”som jag”? Jo, det är ju självklart jag själv!

”Allt jag gör och tycker är per definition normalt”. Tänk på det en stund. För mig var det väldigt befriande att inse detta, även om tanken kom alldeles alldeles för sent. Förhoppningsvis är den befriande för alla andra där ute som någon gång sökt andras bekräftelse eller strävat efter att passa in.

Vad innebär detta konkret? Jo, det faktum att jag numera har denna tro djupt rotad i mig ger mig tillåtelse att bete mig precis som jag vill. När vi är ute på krogen gör vi massa grejer som vissa tycker är konstiga – vi hälsar på främlingar, pratar med tjejer, dansar, sjunger, och HAR ROLIGT. Men det är helt normalt! ”Det är ok att vi gör det, för att jag tycker att det är helt normalt.” Den som inte tycker det blir således den som är onormal.

Alla människor har ett inneboende driv att få alla andra att bete sig som de själv, det vill säga att vara ”normal”. Den vars verklighetsuppfattning är starkast är den som sätter normen. Det jag har gjort nu är att ha gått från en väldigt svag verklighetsuppfattning som basically sa ”jag vet ingenting om hur världen ska vara artad, jag måste lära mig av andra”, som a priori gör mig till en som söker andras bekräftelse. Jag har gått till en stark verklighetsuppfattning som säger ”Jag är normal. Gör som jag så blir du också normal.”. Helt enkelt har jag tillåtit mig själv att sätta normen. Sett ur ett flockdjursperspektiv har jag således klättrat i hierarkin (sett i mitt eget perspektiv) från att ha varit allra längst ner (allt som någon annan gör är normalt, alltså står alla andra över mig) till att hamna överst (det som jag gör är normalt och alla andra borde göra som jag, alltså står jag överst i hierarkin, jag är en ledare).

Detta är en tankegång som gör mig till en attraktiv person som lever efter sina egna normer och värderingar, och det ville jag dela med mig av till er idag, så att ni också kan bygga den tron och bli lika awesome som jag. (Stilpoäng för den som uppfattade hur jag sätter normen även i det påståendet icon wink Att vara normal ).

Massa kärlek
//Nomaggiz

För vidare läsning i ämnet, läs min post ”Varför jag älskar jantelagen”