Fitness Kickbilden Det är som att gå till gymmet

Vi predikar ofta att fältet är ens enda sanna lärare. En viktig grej som folk glömmer som jag skulle vilja påminna om är att ha vanan och standardbeteendet att gå ut. Precis som när man gymmar är den viktigaste faktorn konsekvens – att man går ut trots att man är trött, eller inte har nån att gå med, eller inga pengar, eller whathaveyou.

Sätt ett antal dagar som du går ut, och gå ut dessa dagar, och pusha dig själv precis så långt som du orkar. Påminner det om ett träningsschema? Damn right! Det finns inga magiska piller, och du kommer inte bli the awesome pimp of glory över en natt, inte med någon ”hemlig teknik”. Två utgångar är dubbelt så bra som en utgång i veckan. Tre utgångar är tredubbelt så bra som en, etc. Ju mer man går ut desto snabbare lär man sig.

Jag tänkte berätta om min gårdagskväll. Jag är på semester, i fjällen. Natten till igår tillbringades sömnlöst på en billig bussresa. Dagen efter tillbringades i backen, vilket är tungt för en otränad jävel som mig. Kvällen var det uppackning, middag, och supande med spel. Klockan närmar sig 22 och the moment of truth occurs: Jag är svintrött och befinner mig i ett rum med sju vänner (som inte sysslar med pickup) som alla är trötta och vill stanna hemma. Jag vill också sova, mina ögon sluts när jag pratar. Och jag har ju tre andra kvällar att gå ut… Det verkar som om ikväll inte kommer att bli den bästa heller då det är första kvällen för många. Kanske skulle stanna hemma ändå.

Men stannade jag hemma? NEJ!

Min inre röst påminde mig om att det aldrig finns ursäkter. Kan man fysiskt gå ut så ska man, och kan man inte så ska man rulla dit! I pulled my shit together, övertygade en polare att följa med mig ut (mot att jag betalade hans inträden och annat), och så småningom drog jag med mig hela gänget ut. Så där kommer vi in, på ett halvdött ställe, jag och sju chodes i blandade åldrar och kön. De gör snabbt rutinen: beställer en fenomenalt överprissatt öl och sätter sig i ett hörn och har tråkigt.

Nästa steg i min kväll var nästa problem som jag VET att t.ex. många av våra bootcamp-deltagare upplever efter BC: De är ute, men deras vänner vill bara flöjta i det fina bord de fixat. Jag hade the worst possible case: sju stycken som alla är svintrötta och bara vill sitta. Jag är också svintrött och funderar på vad fan jag gjort. De har alla överdrivna illusioner om mina superkrafter, och nu kommer jag behöva bevisa mig. Jag ursäktar mig och säger att jag ska till baren. Med ihopbitna käkar rör jag mig in mot baren och köper en öl. Denna öl använder jag sedan till att öppna alla ca 100 personer som var i lokalen by then. Jag gick runt och skålade med alla. Det var tungt att hålla energin uppe, men det gick. Och för varje skål som klingade så blev det lättare och lättare. Snart var the awesomeness igång. Kort därefter drog jag upp min chode-polare och snabbtränade honom i awesomeness. Då var vi två. Snart drog vi upp resten av vårt gäng, och by the time stället fylldes var vi dansgolvets centrum, och projectade awesomeness åt alla håll!

Men det svåra slutar inte där, du har ju också svårigheten att faktiskt göra något när alla tittar på. Det är inte lätt att göra kloa in tjejer när man står i en klunga med sju chodes som bara väntar och hoppas på att du ska misslyckas. Men jag hade ju kommit så långt. Så jag fortsatte, och kloade och kloade. Jag ska inte hävda att det gick överdrivet bra, det gick relativt dåligt, jag har haft bättre kvällar. Men jag hade kul.

Det som drev mig genom kvällen och alla aktiviteterna var följande träningssyn på det hela: även om jag inte kan köra mitt a-game kan jag alltid göra nåt. Jag kan alltid döda mitt ego lite lite till. Jag kan alltid bli bättre på att hålla stämningen uppe. Jag kan alltid bli bättre på varje liten rörelse jag gör. Och inte att förglömma: jag försätter mig i en situation där kul grejer kan hända. För jag träffade människor, jag skaffade vänner och jag flörtade med tjejer. Jag hade ROLIGT, även om jag tvingade mig själv (och ett gäng ovetande vänner) till det wink Det är som att gå till gymmet

I två-tre timmar var vi där, och jag kämpade och hade mig för att hålla humöret uppe, både på mig själv och min grupp. Och det gick ett bra tag. Så småningom kände jag verkligen att jag inte orkade mer. Jag var nästan gråtfärdig när jag försökte klämma fram ett trött leende, och jag inte bara flöjtade, jag bokstavligen somnade i set! gav jag mig själv tillåtelse att gå hem.

Men först ett set till.

Ni märker, vi kallar det till och med för sets, precis som inom fysisk träning. Det kan vara lätt ibland, och svårt ibland. Igår var det svårt, men jag gick dit och fucking gjorde så många som jag kunde, och ett till.

Och jag är inte ett dugg bättre än du. Du är precis lika bra och kan göra allt detta och mycket mer.

Pressa igenom smärtan, om inte annat så blir du bättre på att tåla smärta och ansträngning. Jag tror att det var Arnold Schwarzenegger som sa att det som skiljer hobby-bodybuildern från den som verkligen lyckas, är förmågan att pusha igenom smärt-perioden. Att fortsätta köra efter att det börjar göra ont.

Det finns inga ursäkter. Även om du ska ut imorgon också, eller redan uppfyllt din ”kvot” för veckan, så kan du fortfarande gå ut NU. Gå ut ikväll, och pressa ut varje droppe av social interaktion du kan. Det kommer att ge dig resultat i längden.
//Nomaggiz