Om horan och madonnan – del 2

Nu kommer då den andra delen av artikeln om horan och madonnan.
Har du inte läst del 1 så tycker jag du ska göra det då den är en förutsättning för resonemanget i denna del. Del ett hittar du här.

Del ett fick ganska blandad respons – många tyckte (glatt överraskande) att det inte var några konstigheter, andra såg utrymme för personlig utveckling. Kudos till er alla som tog det för vad det var och tog er tiden att fundera kring ämnet. Många reflekterade vidare och filosoferade er ganska långt in på det som jag ämnar ska vara denna del – extra high fives till er! Hur som helst är denna artikelserie menad allra mest som ett verktyg för att få er att reflektera kring detta ämne mer än att nödvändigtvis hålla med om varenda liten del. Detta är ännu mer sant för denna del som är av mer filosofisk (läs flummig) karaktär.

I del ett etablerade vi att:
Kvinnan är varken horan eller madonnan, hon är varken eller och både och på samma gång.
Din ”kvinna”* har en sexualitet som är oberoende av dig
*: jag använder här ordet kvinna som ett icke-värderande samlingsnamn för vad det än är för typ av förhållande du har med vederbörande
Det är ok för din kvinna att ha haft sexuella relationer innan hennes tid med dig
Det är ok för din kvinna att ha sexuella relationer efter hennes hennes tid med dig.
Det är ok och oundvikligt för din kvinna att attraheras av andra män än dig under tiden för er relation.

Vi har alltså ”tillåtit” kvinnan ifråga att ha haft sexuella relationer både innan och efter vår tid ihop, och accepterar att hon under denna tiden har en sexualitet som inte nödvändigtvis är kopplad till oss.

Nu har kanske vissa av er redan listat ut vart jag är på väg: om vi är ok med att hon har en sexuell historia innan och efter relationen, varför är vi inte ok med att hon har det under den tiden också?

Jo, det är inte ok, för det vore ju otrohet!

Otrohet
Detta leder oss in på begreppet otrohet, vad det är för något och varför det är så otroligt känsloladdat. Jag tänker i detta resonemang bortse från biologiska aspekter både för mannen (vill vara säker på att ev. barn är hans) och kvinnan (måste ha en man tillgänglig för att underhålla ev. barn) eftersom sex i vår tid väldigt mycket är frånkopplat från själva barnafödandet – vi har ju ändå en uppsjö av preventivmedel tillgängliga.

Vad är det då som gör otrohet så smärtsamt? Varför finns det konceptet överhuvudtaget?
Jag har funderat på detta själv och även diskuterat med mina vänner och kommit fram till att nyckeln till problemet är att otrohet är ett brott mot ett löfte – löftet om att inte träffa någon annan på ett sexuellt sätt.

Men varför har vi då detta löfte? Vilken funktion fyller det?

I boken ”Samtal med Gud” av Neale Donald Walsch tar han upp att alla människans känslor bottnar i två grundkänslor – kärlek och rädsla. Detta är en världsbild som stämmer väl med min, den behöver inte stämma med din, men häng med i resonemanget.

Kärlek och rädsla
Kärleken är inte tidsbunden – den finns alltid i nuet och ingen annanstans. Det är en känsla och är således svår att beskriva. Rädsla däremot är relaterad till tid – en väldigt vanlig och stark rädsla som alla människor har är rädslan att förlora något man har.

Rädslan att förlora tror jag är orsaken till att människor söker sig till bundna och exklusiva förhållanden. Man kan diskutera huruvida den rädslan är legitim eller inte, men eftersom många människor lever efter den så låter jag den vara ok tills vidare.

Men är sex med en annan person samma sak som en förlust? Om man bara lägger bakom sig tanken på att det är ett svek mot ett löfte – om man inte har några sådana löften överhuvudtaget – vad är problemet? De flesta av oss tillåter våra respektive att ägna tid och har roligt med andra. Det är ok att dansa med en kompis tjej. Det är kanske till och med ok att flörta/skoja med henne (så länge bägge vet var gränsen går). Det är ok att hon onanerar, och det är ok att hon fantiserar om andra – troligen bägge på en gång.

Varför är det då inte ok att hon har sex med andra? Och var går i sådana fall gränsen?

Eftersom otrohet är relaterat till ett löfte och så ligger otroheten hos betraktaren, inte hos ”förövaren”. Om man inte ser det hela ur ett perspektiv av att något underförstått löfte brutits så finns det ju inget problem. Men varför känns det då inte så? Vi har ju många vänner och förväntar oss inget commitment av dem. Vad är det i den sexuella relationen som säger att den måste vara exklusiv?

Så länge som detta inte aktivt går ut över vårt liv såsom att vi missar tid med henne pga hon är med andra – vari ligger vårt problem med detta egentligen? I rädslan.

Vi återvänder till rädslan. Det finns egentligen bara ett legitimt skäl till varför man skulle avge löftet – för att både parterna inte längre har något intresse av andra och vill ha ett livslångt commitment. I alla andra fall är löftet bara en följd av ens osäkerhet, ett försök att låsa in den vackra fågeln för att inte riskera att den ska flyga iväg. Det är ett sorgligt faktum att de allra flesta förhållandena idag baseras på just denna rädsla – rädslan att mista. Rädslan att vara ensam.

Män som delar in kvinnor i horor och madonnor ställs inför problematiken: om hon är en madonna så måste man direkt in i ett livstids förhållande, och är hon en hora så måste hon hållas ”fången” så att hon inte försvinner iväg.

Med en kvinnosyn där kvinnor är oberoende av dessa stereotyper tror jag man kan ha hälsosamma relationer med kvinnorna i ens liv – utan att ha förväntningar eller krav på henne, och utan att behöva anta att hon förväntar sig något visst av dig. Man kan då leva utan värld där man aldrig blir bedragen, och där man aldrig kan bedra.

Hoppas detta made sense
//Nomaggiz

PS. Titta in på sidan imorgon och övermorgon – en stor nyhet är på gång!

Även dessa artiklar kan intressera dig »