Ditt liv, ditt ansvar!

Jag läser med intresse artikelserien på SvD:s ”idagsidan” om unga som upplever livskriser i åldern 20-29 och ställer mig frågan, ”Vad är egentligen problemet?”

Del 1
Del 2
Del 3

Varför upplever dagens 20- till 29-åringar en livskris som tidigare generationer i samma åldersspann inte upplevt? Jag tror att svaret är ganska enkelt. Vi är en generation som har fötts med ”allt”. Vi har trygghet, materiellt välstånd och ett café i varje hörn. Vi har bra jobb och lovande karriärer med alla utsikter för framtida höga inkomster. Vi presterar generellt bra och lever i en standard som för hundra år sedan var fullständigt otänkbar i vårt land. Trots det så är många djupt olyckliga.

Varför?

Jag tror att mycket beror på att vi inte har ett sammanhang, vi strävar och uppmanas att jobba hårt för att få ”jobbet”, att bli berömda och ”lyckas”. Och vi kämpar, gudarna ska veta att det finns hundratusentals människor i den här gruppen som jobbar arslet av sig för att uppnå ”målen”. Problemet är bara att de inte valt sina mål själva och att uppfyllnaden av dessa mål ofta inte innebär någon som helst personlig utveckling för de individer som genomgår dem.

Jag minns för ett antal år sen hur jag och ett helt gäng vänner i gymnasiet snackade lite raljant om vem som först skulle ha jobbat ihop sin första miljon i förmögenhet. Det är ett mål som idag är fullständigt ointressant för mig, min ekonomiska situation är ett medel för att kunna utvecklas som person men inget självändamål. Dock lever många av mina gamla vänner kvar i samma tänkande och jag skulle vilja påstå att det är det sätt att tänka som dominerar vårt samhälle.

Är det konstigt att en hel generation som fått lära sig att det är viktigt att ”lyckas” och att hela tiden sträva framåt, men som inte alls har definierat för sig själva vad som är ”lycka” och vad det är man strävar emot, känner att allt detta arbete är meningslöst och att alla val och krav bara är tyngder som inte leder någon vart? Jag tycker att det är fullständigt naturligt.

Men, och det finns ett stort MEN. Min generations stora problem är att de har fått lära sig att någon annan ska lösa deras problem! Det saknas ett grundläggande ansvarstagande för det egna sinnestillståndet. Om du är missnöjd med ditt liv och känner att det saknar mening och/eller sammanhang så är det ditt förbannade ansvar att göra något åt det! Ingen annans… Om du väljer att inte göra det är det upp till dig och då har du själv valt (och därmed förtjänat) din egen misär. Hårda bud, kanske, men icke desto mindre sant.

Det betyder inte att man ska förringa problemet. En hel generation som upplever simultana livskriser är ett stort problem och vi måste reflektera över hur man ska komma till rätta med situationen. Jag tror personligen att det handlar om att ge människor tillbaka makten över sina egna liv och sin egen utveckling, även svåra perioder i livet är upphov till drivkraft om man känner att det är man själv som har kraften att ta sig igenom det. Det är först när allt känns meningslöst och utanför ens egen kontroll som man tappar sitt sammanhang och därmed viljan att kämpa.

Därför tror jag starkt på det vi gör och jobbar med, även om det givetvis är ett snävare område och inte det som alla behöver för att komma framåt i livet. För det vi gör handlar i väldigt stor utsträckning om att ta ansvar och kontroll över sin egen situation. Att inse att alla motgångar som kommer ens väg är möjligheter att antingen vara ett offer som lägger sig ned och tar emot livets sparkar med gråten i halsen och en känsla av hopplöshet eller att vägra ge sig och med beslutsamhet hela tiden sträva framåt och växa som person, trots att det inte alltid är enkelt och att alla andra inte alltid håller med om de mål man sätter upp i livet. Det är ett angreppssätt på livet som ger stolthet, självrespekt och framförallt en känsla av mening. Precis som livet är menat att vara.

You’re not your fucking khaki’s.

Kram,
-Sanji

Även dessa artiklar kan intressera dig »