Sen kan jag ju självklart vara stolt över mitt arv, och allt som arbetarna kämpat och byggt upp och skapat. Tyvärr verkar denna stolthet mer finnas i våra föräldrar och idag ser man upp till Linda Rosing och Carolina Gynning. Att lyckas är att hänga på Stureplan och dricka fina drinkar.

Själv försöker jag hitta lycka på andra sätt. Att vara stolt över den jag är och vad jag gör, att jag inte är mitt jobb utan mer mina tankar och intressen. Att umgås med vänner, uppskatta det man har och gör.

Nu kanske det här låter som Dalai Lama-flumm men det är helt meningslöst för mig att säga att lycka är ett bra jobb, hög lön, fin bil, utlandsresor för det kommer inte ske. Alla kan inte ”lyckas”.

ehm: Sant att de alltid behövs folk som ”står på golvet” men att de på något sätt skulle vara offer som ”ser till att andra får det gött” är en mycket tragisk syn tycker jag. Om du ser på ”golvarbete” på det sättet så bör du se till att inte ”stå på golvet” själv.

Leo: Ditt påstående att man inte väljer offerrollen utan att offerrollen väljer oss säger precis det motsatta: Att du accepterat detta påstående som sanning betyder att DU HAR VALT OFFERROLLEN. Tänk om!
Än sen om din utbildning inte gav något jobb, lär dig något annat. Det finns brancher som skriker efter folk; det behövs svetsare, byggare, fordonsförare, programmerare, lärare, ingenjörer…. välj något! Sitt för fan bara inte och vänta på att regeringen ska göra något för de kommer de aldrig att göra, varken röd eller blå. Regeringen är inte ansvariga för ditt liv.

Är akademiker och har slitit hårt med en utbildning som inte är värt ett vitten. Jag kan göra noll åt detta då det är ett samhällsproblem, regeringen kan och bör göra en hel del.

Vi väljer inte att bli offer, offerrollen väljer oss.

Ja, vi har ett problem.
Väl skrivet.