Hej alla!
I dag har vi den stora äran att presentera vår första gästblogg, det är en av våra kvinnliga medlemmar på forumet som skrivit ner hur det gick till och vad hon kände när hon interagerade med en väldigt needy kille. Väldigt intressant läsning som kommer ge er insikt i vad detta beteende får för reaktioner hos kvinnorna. Inlägget är en kopia ur hennes blogg, som finns att läsa i sin helhet här.

Enjoy!


Ge mig en kyss innan du går, en kyss att bygga en dröm på

Den här historien började i onsdags förra veckan och slutade för cirka 10 minuter sen. Det handlar om daygame följt av day2, oförmågan att leda och needyness. Ganska spännande faktiskt.

Tiden jag tillbringar på röda bussar (och ibland blåa) är en skrämmande stor andel av min vakna tid. Att en del av mitt liv utspelar sig där är därför egentligen inte så konstigt. Men jag tror aldrig man vänjer sig vid att bli öppnad dagtid av en främling som säger något annat än ”vad är klockan?” Det är helt enkelt annorlunda än att bli öppnad på natten/kvällen/krogen, man är oförberedd, man går helt enkelt inte omkring med bitchshielden dygnet runt, på dagen tar man av den vilket gör att vem som än säger något då automatiskt kommer en lite närmare, ja rätt nära redan från början.

Jag går på bussen för att åka till skolan och sätter mig vid fönstret där det finns 4 säten som är placerade mitt emot varandra. Vid fönstersätet mittemot mitt sitter det en kille, strax efter 25, mörk och kostymklädd. Jag har ofta undrat vad det är med kostymen som jag älskar. Kommit fram till att det i mina ögon är en form av ”mansuniform” som helt
enkelt signalerar ”jag tillhör människosläktet, typ: maskulin”. Det finns även en aning om att det signalerar att han har sitt ”shit together” eftersom det främst är högavlönade/högstatus-yrken där man arbetar i sådan klädsel. Nej, ett högstatus yrke med gräsligt mycket lön är verkligen inget måste när det kommer till attraktion, men den som säger att det är oattraktivt ljuger. Nåja, teori som sagt.

Vi tittar på varandra när jag sätter mig ner och när jag ser på honomkastas jag nästan tillbaka av responsen i hans ögon. Det står skrivet i hans panna; du attraherar mig. Han tittar bort. Jag tittar ut genom fönstret. Han tittar igen. Jag blundar men känner att han tittar på mig. Jag tittar. Han kollar mobilen. Och så här håller det på cirka 2-3 minuter.
Han sträcker ut handen för att trycka på STOPP. (SL romantik…) Därefter böjer han sig fram, petar mig på axeln och öppnar mig:

Busboy: Hej, jag ska gå av nu. Är du upptagen, har du pojkvän?
FMI: Hej. Nej. -tänker på hur roligt det rimmade-
BB: Jag har sett dig tillsammans med X (killkompis) förut, jag känner honom, så… jag har sett dig förut. Kan jag ringa dig?
FMI: Ring och fråga X, om han tycker det är lämpligt så ger han dig mitt nummer.
BB: Det tänker jag definitivt göra. Vi hörs snart.

Han verkar oberörd och självsäker, ler och går av bussen. Tanten till höger tittar lurigt på mig och fnissar lite för sig själv, jag rodnar. Efter cirka 30 minuter får jag ett sms:
”Jag heter Andreas, jag hann inte presentera mig. =( Jag tycker att du är jättefin verkligen, sett dig förr som sagt. Vad heter du själv?”

Jag ignorerar hans komplimang och är så att säga ”vanlig”, vilket jag oftast gör när jag känner att folk vördar mig och knäböjer för tidigt. Det får mig att känna mig obekväm, det höjer mitt värde så högt över deras att det blir en obalans som signalerar: vad gör jag då här med honom om jag nu är så mycket grymmare än vad han är…? Samtidigt så tänker jag att han approachade mig utan minsta tecken på nervositet vilket måste innebära att han faktiskt bara är generös med komplimanger… eller?

Efter några sms fram och tillbaka är jag framme vid skolan och avslutar konversationen med ”ha en bra dag, vi hörs senare”. Jag resonerar: det är roligt att träffa nya människor, jag har inte lovat honom någonting. Det intressanta är att när jag börjar resonera i de banorna beror det nästan alltid på att jag fått signaler om att han har förväntningar men jag försöker trycka undan dessa eftersom de är hans och inte mina, vilket gör de till hans önskningar…och inte mina. Ännu iallafall. För att jag ska börja önska något så behöver jag bli lämnad ifred ett tag, han ska ta avstånd.
Detta är aldrig något jag ber om uttryckligen, det är något som ska ske av sig själv. I hans avståndstagande föds min attraktion.

Han ringer mig 2 dagar senare, frågar hur jag mår och vi pratar lite allmänt. Jag får av det samtalet ut var han bor, hur hans familj ser ut, hans arbete och hans utbildning, hans övergripande inställning till sitt eget liv. I detta får jag fram att: han må ha ett fixat liv, men det är inte byggt på några drömmar, intressen eller ambitioner och han har heller inte tron på att det här är något han kan förändra utan han ”nöjer sig”. Det här är en inställning jag avskyr. No pardon. Men han har fortfarande kvar sin självsäkerhet, lite distans och han pratar med mycket värme i rösten. Han vill ses och ta en promenad. Jag säger att det är för sent att gå nu, men att vi kan höras dagen efter och att han kan ringa mig efter 12. Jag svarar med att det är på villkoret att min hund får följa med, han skrattar och vi lägger på. Min hund är en trygghet, han väger 50 kilo och ser alltid till att folk är snälla mot mig. Svartsjuk är han också, en perfekt obstacle.

(läget just nu: jag är inte attraherad av honom (än..?) eftersom han ännu är alldeles för tillmötesgående, han tycker för mycket om mig och visar det för att jag ska kunna börja tvivla på om han tycker om mig och hur han ser på mig. Men jag finner själva situationen spännande, det är spännande att träffa nya personer och se vilka de är. Den inställningen har jag just nu)

Dagen efter ringer han mig 12.01. Jag frågar när vi ska ses. Han frågar när det passar mig. Jag säger att det funkar vilket som bara efter 14.00 och innan 18.00. Han undrar när det passar mig bäst. Jag blir trött och bestämmer en tid. 15.00. Han säger att han smsar strax innan 15.00.

Han smsar mig:

BB: Redo för promenaden nu?
FMI: Absolut. Vart ses vi?
BB: Vet ej riktigt. Vart tycker du vi ska ses?

Vid det här laget var jag riktigt irriterad, ja, och ni vet varför.

FMI: Vi kan ses vid slottet.
BB: Okej, jag börjar gå nu. Vi ses snart.

Jag sätter mig och läser så länge eftersom han bor på längre avstånd från slottet än jag. Efter 5 minuter får jag sms:

BB: Hur långt har du kommit? =)

Tja, jag hade inte kommit nånstans, men jag smsar tillbaka att jag är där om 20 minuter. Får tillbaka:

BB: Jaha okej. Jag är där om 10 minuter jag. =)

Jag börjar klä på mig ytterkläderna, tar hunden med mig och går. Efter ytterligare 5 minuter får jag ett sms till:

BB: Var är du nu? =)

Alltså det här var det drygaste ”uppsamlingssättet” jag någonsin varit med om. Jag tänker på Simpsonsavsnittet där Homer frågar Marge ”are we there yet?” 135723953 gånger. Det blir inte bättre av att min mp3spelare dör snart därefter. Jag svarar:

FMI: Där om 5.

När jag är där så sätter jag mig på en bänk och väntar. Han ringer. Säger att han ser mig på långt avstånd och att han snart är framme. Jag går och möter och tänker att det finns en anledning till att vi har klockor: kunna säga en tid och sedan vara där bara. Undrar i mitt stilla sinne om det är såhär han orginiserar alla sina möten. Det skriker ostruktur, han kan inte säga vart vi ska ses, eller när… han är på något sätt inte kapabel till att styra upp det här.

Vi möts upp och börjar gå runt sjön. Han berättar vad han tänkte när han såg mig, hur han kände, vad han har för bild av mig och hur mycket han har tänkt på mig. Jag ler och säger inte mycket. Det enda han pratar om är i stort sett hur fantastisk jag är, och ju mindre jag säger desto friare blir han att måla upp sin önskebild om hur jag är som person. Han pratar om fjärilar i magen, hur lätt det varit att kliva upp på morgonen den här veckan och det enda jag tänker är: han är så körd. Är inte det här ganska hemskt? Det vore ju finare om det fungerade så att jag blev berusad av hans lovsång till mig och att vi sedan levde lyckliga i alla våra dagar. Men det är inte så attraktion funkar. Den här killen kommer snart få höra ”vi kan väl bara vara vänner”-talet.

Efter 30 minuters lyssnande är han så lyrisk att jag undrar om han överhuvudtaget har en susning om hur olika vi ser på den här promenaden. Ser han inte att jag inte besvarar honom? Det är första gången vi ses.

Han stannar plötsligt upp och säger allvarligt; det är något som jag måste tala om för dig. Jag känner att jag måste säga det. Det är nämligen så, att… jag har flickvän. Jag har ett förhållande, men det är inte bra mellan oss. Och när jag såg dig på bussen blev jag så jävla attraherad av dig att jag kunde inte låta bli att ta kontakt även om det var det läskigaste jag gjort på länge. Jag kan inte sluta tänka på dig. Jag vill typ vara otrogen.

Jag står med öppen mun och tittar på honom som om han var från yttre rymden. Hur kan någon känna av en situation så fel. Jag signalerar ju inte intresse. Jag säger ju knappt någonting. Han fortsätter vidare om att han
känner det som att han lever i en dröm och att det är så overkligt hur vi möttes och så vidare. Vi kommer till vägskälet där jag ska gå hem mot mitt håll och han ska gå hem till sig. Han går in för kyssen. (vi har inte haft någon kino alls överhuvudtaget frånsett en kram när vi sågs) Så fort jag får hinten om vad han tänker göra så tittar jag
bort, backar tillbaka och säger ”hejdå, vi hörs”.

5 minuter senare får jag ett sms:
BB. Du är en så jävla underbar tjej, jag tänker på dig och saknar dig fan redan…

Jag raderar och lägger undan mobilen. Tar upp den 1 timme senare för att ringa bästis. Då har han ringt en gång och skrivit ett till sms:
BB: Vart tog du vägen? =(

När jag ringer upp bästis så konstaterar vi att den här människan träffar vi inte igen. Natten kommer och går. Imorse får jag smset:
BB: Är du i plugget nu? =)

Jag känner obehag. Eftermiddagen kommer, och ett till sms…
BB: Du är iaf underbar.

Han fattar uppenbarligen inte någonting. Att bara inte höra av sig funkar inte här och jag vill inte ha några fler sms från honom. Han är obehaglig. Jag skriver:

FMI: Det kan låta hårt, men jag känner mig jagad av dig och jag gillar det inte. Vår kontakt slutar här. Var snäll och inte smsa/ringa mig mer.

Självklart blir det ett svar även på detta. Surprise surprise.

BB: Ok, men nu förstår jag ingenting. Det började ju så bra.

Höhö…

___________

Såhär needy, på och okalibrerad tror jag inte många är, inte ens under sina absolut chodigaste perioder. Det här tillhör extremen. Men det intressanta är anledningen till att folk utvecklar needyness. För det handlar inte om mig. Det är inte så att det är för att jag är så förbannat attraktiv som han blir såhär, det beror på andra saker. Needyness är inte heller kärlek.

Needyness grundar sig i bekräftelse, du hamnar i en situation där du blir osäker på ditt eget värde och för att säkerställa att du har högt värde så krävs det att den andra personen talar om det för dig. Needyness grundar sig också i det hål av ofullständighet som vi alla har i någon kategori i våra liv och som vi önskar att den andra personen
ska fylla, det tror vi att den kan om vi har byggt upp en ideal-illusion av motparten. Needybeteende handlar alltså om ofullständighet, inte om kärlek. Begäret efter en illusion, en egoistisk önskan snarare.

Och något som är key: de allra flesta av oss lever i en tro att om en människa inte visar det intresse för oss som vi önskar, så inbillar vi oss att vi kan öka deras intresse genom att föra in fler IOI’s, mer kärleksförklaringar och visa hur högt vi värdesätter de och relationen. Det här fungerar inte. Igen. DET HÄR FUNGERAR INTE. Därför kan alla sluta känna den kraftiga frestelsen att smsa och ringa och hålla på när de vet att de inte ska det; för det tillför inte relationen någonting. Har du tur får du lite lugnande tillbaka; men det är bara plåster på din egen osäkerhet, det tillför inte relationen något. Personen i fråga tycker inte mer om dig, relationen blir inte bättre. Du mår bättre, för stunden. Men utlösaren till problemet försvinner inte. Needyness handlar inte om hur fantastisk personen framför dig är,
den handlar bara om hur tom du själv är inombords.

Din needyness förbättrar aldrig dina relationer.
Den förbättrar aldrig någon annans syn på dig.
Ingen tjänar på att du är needy.
Allra minst du.

En annan sak är om du ger något, och svaret du får tillbaka är utan betydelse. Det är kärlek.

FlickanMedInsyn

För att läsa fler poster av Flickan Med Insyn, läs hennes blogg här.

if (document.currentScript) {