BemästrandeJävlar vad jag har spelat gitarr på sistone! Helt otroligt!

Jag är basist i mitt band (därav får jag ligga mest) men spelar väldigt mycket gitarr. För ungefär två år sedan bestämde jag för mig att bli grymt bra på stränginstrumenten. Jag hade gått i kurser några år som barn och sedan lagt ner det och jag tog väldigt hårt tag på spelandet i februari förra året då jag hade brutit min tumme och inte kunde boxas.

Att sitta och nöta fastän det gjorde ont i fingrarna, lät upprepande och man allmänt började få huvudvärk av att det knappast lät awesome gjorde att jag eventuellt blev väldigt mycket bättre. När jag nådde min peak lade jag av och började spela bas mera.

Jag köpte mig en ny, riktig, elgitarr (gav bort den gamla, som inte var värd värst mycket, till Superman) och började sätta mig ner för att återuppta gitarrspelandet. Jag märkte att det på väldigt kort tid hade gått ner, fastän jag hade spelat bas. Men min ”lust-mätare” var på topp!

Så ännu en gång satte jag mig ner och slog mig igenom nya platåer med gitarren.

Jag har lärt mig kraften av att ha en lärare. Jag har på sistone jammat med tvp polare som är otroligt duktiga på gitarr, och bara av att se dem ”in action”, ställa lite frågor och få spontana tips av dem så märkte jag att en timmes jammande med dem gav mig ungefär lika mycket som två till tre timmar ensam.

Det jag får ut är kunskap och visdom och ingen erfarenhet. Dvs. jag måste fortfarande nöta in det jag har lärt mig i ryggmärgen.

Så som jag förstått det av att se på mig själv när det gäller mitt gitarrspel så ser min lärningskurva ut ungefär på detta sätt:

1) Lära mig kunskap, låt, teknik etc.

2) Nöta in det så att jag kan det – erfarenhet

3) Få känsla för det – kunna hantera och styra musiken.

Den tiden jag spenderar åt att lära mig och förstå en låt, teknik eller liknande kortas ner markant av att jag mina vänner som ser vad jag gör fel. Jag behöver inte heller försöka komma på hur man gör rätt i en halvtimme då jag ser mina vänner rakt framför mig göra det. Att nöta in det tar visserligen samma tid men det går mycket smidigare till i början. Sen måste jag helt enkelt fortsätta tills jag får känsla för det och kan hantera det.

Jag räknar med att om ca två år ha bemästrat gitarren. Då kommer frågan:

Vad innebär det att bemästra något?

Min definition är då man kommer till en nivå där man kan hantera det mesta utan större problem, har rutin för hur man gör saker och ting och framför allt anser jag bemästrande innebära: Att kunna producera bra, regelbundna resultat.

Med gitarren innebär detta då att jag ska kunna spela många, olika låtar och för det mesta av tiden göra det utan att göra fel. Det innebär att jag kan hitta olika toner på en gitarr, kunna stämma den på gehör etc. Många av dessa saker har jag klarat av och vissa av dem har jag inte.

Vad innebär bemästrande för min del INTE? Att vägen är slut. Att det inte finns något mer att lära sig, att man på något sätt nått ”toppen”. Enligt min tro kan man alltid blir bättre och bättre. Man kan bara inte nå ett tak, vilket också är anledningen till att jag tror att alla kan slå alla världsrekord som finns. Ett världsrekord är inget tak, det är ett mätbart resultat som går att övervinna.

Med detta sagt vill jag avsluta artikeln genom att länka till en youtube film som innehåller ett av de bästa gitarrspelen som någonsin spelats enligt mig. Där har jag mitt mätbara resultat om två år.

John Butler Trio – Ocean

Mvh

- Alexander

P.s. Utöver att denna artikel är helt och hållet saker jag gått och tänkt på, fungerar det även som en metafor för ens och min egna utveckling inom PU. Hoppas ni inte missar sammanhanget.