Förlegad kvinnosyn? Kvinnan som passiv aktör?

Hej alla,

Det är dags att kommentera lite på den debatt som följer i kölvattnet av den mediaexponering som den senaste veckan har skett i form av artiklar i bl.a. SvD. Det finns massor av missförstånd, förväxlingar, sakfel och annat som man kan bli irriterad över, men det får man kanske räkna med när man berör ämnen som i dagens PK-klimat anses vara tabu.

Artiklarna kan du hitta på länkarna nedan, om du inte redan läst dem:

SvD 21/4
SvD 22/4

och dagens artiklar:

Förlegad och gubbig kvinnosyn
Raggning inte bara för grabbar

Jag vet inte om jag ska roas eller förskräckas av de förutfattade meningar som många av kommentarerna men även de som intervjuas hoppar till. För de som har läst ”The Game” (Jag börjar bli evinnerligt trött på att okunskap tillåter att många sätter ett likamed-tecken mellan det vi gör och boken, för övrigt. Det är förmodligen inte sista gången jag säger det, vi är inte The Game. En del av de saker som beskrivs i boken håller vi med om, många saker håller vi inte med om och andra tar vi direkt avstånd ifrån vilket jag vet att de övervägande delarna av det community vi tillhör också gör. Bilda gärna din egen uppfattning genom att läsa vår sida och kontakta mig om du vill diskutera något, det gör jag gärna.)

Ämnet för dagen är kvinnosyn och det vi gör beskylls för att bygga på en ”gubbig och förlegad” sådan. Jag kan inte hålla med mindre, jag skulle till och med säga att de människor jag känner i communityt tillhör de jag känner som har den mest respektfulla, sunda och minst stigamtiserande kvinnosynen.

Problemet i den moderna ”könsdebatten” är att vi skapat ett till stor del kastrerat samhälle där det anses grisigt att överhuvudtaget lyfta ämnet om skillnader män och kvinnor emellan. Det har dessutom på något sätt blivit så att allt som sägs måste vara allmängiltigt och kan tolkas ”in absurdum”, så om man hävdar att ”de flesta kvinnor vill ha en man som leder och tar initiativ i relationen” så översätts det helt inkorrekt från att vara ett uttalande om män och kvinnors sexuella eller romantiska relationer till att tolkas som ett uttalande om kvinnor generellt i alla miljöer á la ”kvinnor kan inte leda” eller ”kvinnor är dåliga chefer”, vilket helt enkelt är nonsens.

Jag anser att kvinnor och män på många sätt i grunden är olika, särskilt vad gäller våra (återigen generellt) föredragna roller i en relation, men det betyder definitivt inte att kvinnor skulle ha ett lägre värde eller vara ”passiva objekt”, snarare tvärtom. De flesta kvinnor föredrar (återigen i en relation, vi pratar inte om något annat nu) att mannen leder det hela framåt och tar initiativ, självklart på ett respektfullt sätt, men det gör henne inte alls passiv. Det är precis som dans (vi kallar det ofta pardansen, faktiskt) att båda måste vara aktiva, anpassa sig till varandra och ha en god känsla för hur den andra personen rör sig, samtidigt som det oftast är mannen som för.

En enormt stor del av det vi lär ut och praktiserar handlar just om att lära sig den balansen, att kunna ta initiativen och leda relationen framåt utan att trampa den man dansar med på tårna, vi kallar det ”social kalibrering”. Hur lär man sig det? Jo, genom att börja med grundstegen och utveckla känsla, rytm och takt. Att det ibland leder till att killar som inte har varit mästare på just denna dans hela livet råkar trampa någon på tårna, ack så oskyldigt, ligger i sakens natur och att hävda att det skulle vara ”kränkande” är att förstärka den alltför utbredda bilden av kvinnor som passiva, lättkränkta objekt som inte har en egen inneboende styrka, vilket jag vänder mig starkt emot.

Jag förstår helt ärligt inte ens att pannkaksexemplet väcker någon som helst uppmärksamhet? Kille tar intiativ och pratar med en tjej, nämner pannkakor, hon tycker att det är roligt och ger honom sitt nummer men intresset svalnar sedan och hon meddelar att hon inte är intresserad, han slutar höra av sig. Varför är det en big deal, och hur kan det i ett intelligent samhälle ens nämnas i samma andetag som ordet kränkning?

Jag har all respekt och tro på den fria och starka kvinnan som kan ta ansvar för sina egna beslut utan att beskriva det som en kränkning varje gång en intresserad man fattar modet att tala med henne utan att kunna läsa hennes tankar, även om utfallet inte alltid är så smooth som hon hoppats. Jag vet inte om detsamma kan sägas om Nelli och hennes kompis Julia Bzdusek., men jag är glad att debatten är igång.

Kommentera!

Kram,
-Victor (Sanji)