confidence coaching pic Självförtroende är inte en sjukdom

I dagens SvD utmålas vi numera som inte bara tramsiga misslyckade manipulatörer, men nu visar det sig också att vi har djupa psykiska besvär, som en rädsla för närhet, oftast relaterat till våra bristande relationer med våra föräldrar.

Först och främst, innan jag kommer in på dagens bloggpost vill jag tacka de två intervjuade i artikeln. De har iallafall varit inne och läst på vår webbplats, och bildat sig en uppfattning om vad det är vi lär ut, vilket gör att man kan föra en debatt i sak istället för att behöva försvara sig från lögner och felaktiga påståenden.

Varför stigmatiseras då män som försöker lära sig bli bra på det här med kvinnor? Varför är det en så fruktansvärd sak att vilja bli en attraktiv man?

Istället för att uppmuntra män som genomgår denna resa – en resa mot bättre självförtroende och valmöjlighet med kvinnor rekommenderas vi av andra att söka förhållanden. I dagens artikel framgår tydligt att förhållande är eftersträvansvärt och har ett stort egenvärde. Jag kan stolt yttra det något kontroversiella påståendet att ”förhållandet har för mig inget egenvärde”. Vad innebär detta? Det innebär att jag inte söker ett förhållande för förhållandets skull. Jag har inte längre ett tomt hål i mitt bröst som jag försöker fylla med första bästa personen som kan tänka sig göra detta. Jag behöver inget förhållande för att vara lycklig. Jag är fullständigt nöjd med den jag är, en full kopp av glädje, som kan ge okonditionerligt till andra utan att behöva ha något i utbyte. Däremot, det som har ett egenvärde, det är personen ifråga. Hittar man en underbar och intressant person som man innerligt vill vara i ett förhållande med bara pga personens värde, och inte för att det är ”den bästa som erbjuds”, eller ännu värde ”den första som kunde tänka sig”, så kan man bygga en grund på ett stabilt förhållande.

Jag har senaste veckan funderat mkt kring hur det kommer sig att alla vi i CR-gänget har fantastiska, vackra och intressanta kvinnor i vårt liv. Kvinnor som har sitt shit together. Är inte det det viktigaste? Hur kommer det sig då att vi hittat bra kvinnor att umgås med? Genom att bygga upp oss själva till att bli så pass attraktiva att vi uppriktigt talat har en stor valmöjlighet vad gäller det motsatta könet har vi skapat en situation där de kvinnor som stannar kvar i våra liv längre perioder gör det för att vi väljer just dem.

Det är därför det blir så naivt med ”förhållande”-människor som försöker rationalisera att deras liv är idealet genom att önska oss ”stackars singlar” att ”Ska du inte skaffa dig en flickvän snart?”. Notera det påståendet. Det är ingenstans specificerat VEM denna tilltänkta flickvän är, utan bara ATT man borde skaffa en.

Och detta är något som många killar får för sig, och de slår sig till ro med den första tjej som visat dem intresse.

Jag blir innerligt ledsen över det faktum att jag vet så många killar som när de upptäcker att det går att lära sig bli bättre med kvinnor, att de gör slut med de flickvänner de har. Vad säger det om relationerna som de hade innan? Jo, att det var med någon som ”dög” tills möjligheten dök upp till något bättre. Jag vet inte vad ”mansforskaren” Lars Jalmert säger, men jag skulle då inte vilja vara i en sån relation.

Sorgligt nog misstänker jag att han är i en sån, eftersom han måste rationalisera i tidningen att vårt liv måste vara fruktansvärt och att vi måste vara sjuka. Det måste vara bittert för en person som nöjt sig och slagit sig till ro med någon som de egentligen inte har valt att inse att det finns människor som inte nöjer sig.

Men vi nöjer oss inte.

Idag fick jag frågan av en nyfiken tjejkompis ”Ska du aldrig ha ett seriöst förhållande?”, och ”Vad ska din framtida fru säga om vad du gör nu?”. Till denna hypotetiska framtida fru svarar jag enkelt: jag gick igenom en process, i vilken jag utvecklade mig själv till en person som är så pass välmående och attraktiv att jag förtjänar att ha en sådan fantastisk kvinna som du i mitt liv. Istället för att nöja mig med det som erbjöds (i mitt fall – ingenting alls), så strävade jag mot möjligheten att ha en kvinna i mitt liv som jag valt.

Gång på gång märker man i kommentarer i tidningen hur synd det är om oss, vilka kalla och ensamma människor vi måste vara. Hur patetiska och sorgliga liv vi måste leva. Det var nästan så att jag blev lite ledsen själv när jag läste hur fruktansvärt mitt liv är.

Med ett litet undantag.

Mitt liv är awesome. Helt ärligt kan jag säga att så bra som jag mår idag, den 24:e april 2008 har jag aldrig mått i hela mitt liv. Detta intygas inte bara av mig själv, utan av hela min omgivning – vänner, familj, bekanta – som alla upplever att jag blivit en sundare, positivare och mer glädjespridande person. Beror denna lycka på otaliga ”ytliga och korta sexuella interaktioner”? Nä. Många av de kritiska rösterna har rätt i att tillfälliga relationer oftast är rätt meningslösa. Men vem säger att vi inte har djupare relationer? Vad är det dock som säger att en djupare relation måste innebära någon slags exklusivitet? Finns det ett likhetstecken där?

Att ha valmöjligheter med kvinnor är något som snarare tillåter en att vara mer ärlig i de relationer man har. Som stackars Victor, som porträtterades som en kallhjärtad varelse i artikel två. (Victor är för övrigt en av de varmaste och mest värdegivande personer jag har träffat.) Victors ord förvrängdes till ett påstående om att ”ingen kvinna är oersättlig”. Det han egentligen försökte säga i en mening som blivit beskuren och felciterad är att det är skönt att leva med vetskapen att man har förmåga att skaffa sig en annan kvinna ifall nuvarande relation skulle gå fel. Att veta detta, att ha den vetskapen tillåter en att vara ärlig i ens nuvarande relation, som motsats till den stora massan av relationer där ute som fortsätter hålla ihop för att alternativet är att vara ensam.

Generellt sett så är mycket av kritiken vi fått (förutom det som baserar sig på osanningar och felciteringar) sådant som bygger på klassiska jantelagsproblem. Jantelag, och att bryta mot det socialt påtvingade mönstret är mycket riktigt något vi lär ut, och jag applåderar återigen Lars Jalmert som hittat något av vad vår filosofi handlar om (till skillnad från scarfar och ”neggar”). Och det vi ser här är egentligen inget annat än att den sociala omgivningen försöker tvinga tillbaks människor i ledet. Det är inte ok att sträva efter mer, det är oförskämt och nästan ondskefullt att försöka sträva efter mer än ”den lott man tilldelats”. Förståeligt upprör det vi säger de människor som nöjt sig. Och de människor som inte vågar ta risken.

1. First they ignore you
2. Then they laugh at you
3. Then they fight you <- Vi är här
4. Then you win.

Med helhjärtad och innerlig kärlek.

Sergej