”…och han ringde mig på jobbet också!”

Jag satt på en spårvagn på väg mot stan då jag hörde två kvinnor prata om en man som hade tillfälligt förpestat den enas liv bara genom att vara för jobbig.

Och grejen är att det väldigt enkelt blir att man som kille hamnar i en fälla där man ringer för mycket eller tjatar för mycket. För vi är väldigt logiska. Vi ger oss själva gärna logiska förklaringar till saker och ting. Så om en kvinna inte svarar på sitt samtal, men kl 3 på morgonen hade hon sagt att du gärna borde ringa henne på dagen istället, så tror vi på hennes ord och antar att hon har sin telefon i sin väska och råkat trycka på ljudlös. Så vi tar fram gula sidorna och letar upp det där företaget hon sade att hon arbetar på och ringer dit. Etc.

Jag överdriver bara lite, men för många män är det plus minus några creepy-poäng så det ser ut.

Eller så tjatar vi och är för mycket på, eller ringer lite för ofta etc.

Så då undrar man kanske ”Hur ofta ska man ringa?” och olika svar skapar oftast reaktionen ”Men jag vill inte spela spel med henne. Jag vill ringa när jag känner för det”.

Och det är rätt svar. Problemet är när vår känsla av att vilja ringa blandas ihop med vår vilja att inte vara ensamma, vår vilja att bekräfta för oss själva att vi håller på med en tjej, etc. Det vill säga, vår känsla av det awesomeness mellan oss och en tjej blandas ihop med viljan att tömma ett emotionellt hål inom oss. Det är då det blir creepy, för mycket etc. Och det gäller inte bara telefonsamtal, det gäller ALLT.

Så det långsiktiga arbetet är att göra sig av med hålet och kunna känna till sig när den börjar ”brumma” inom oss.

Det kortsiktiga arbetet eller den snabba ”lösningen” är att sätta band på sig själv. Varje gång du har märkt att du gått för långt så kolla igenom vad du har gjort och gör hälften så mycke nästa gång. Om det går bättre så ökar du etc. Så som all kalibrering så handlar det om att lära sig från misstag och samtidigt hela tiden tänja på gränserna.
Det var allt för idag gubbar!

- Alexander