Varför stadstjejer tycker att du är bonnig eller småstadstjejer tycker att du är fjollig…

Idag tänkte jag snacka om hur vi relaterar till andra människor, men till att börja med ska jag be mina kollegor (och även er som läser bloggen regelbundet) om ursäkt för att jag inte producerat något till bloggen på snart en månad. Jag tänkte inte ge någon bortförklaring eller ursäkt till det, ska bara försöka skärpa mig, men jag kan berätta lite vad som hänt i mitt liv på sistone.

Jag har för ungefär en månad sen börjat på ett nytt jobb inom finanssektorn, vilket givetvis är mer spännande än vanligt i dessa dagar, och det är skitkul! Ett helt nytt område (även om jag pluggat för att jobba med just de här sakerna så har jag inte gjort det tidigare) att utvecklas inom och lära sig mer om. Det känns verkligen som en skitkul utmaning och jag lär mig massor varje dag. Dessutom är det en personlig utmaning att efter ett år som egen företagare där man sätter alla ramar själv, helt plötsligt ha fasta arbetstider och börja få någon sorts rutin i livet. Det har både varit positivt och lite obekvämt, men det ger en hel del nya perspektiv och jag som bl.a. aldrig varit en morgonmänniska går nu upp för att träna innan jobbet varje morgon, och det är faktiskt inte så hemskt som jag trodde…

Nu ska inte den här bloggen handla om mig och mitt privatliv, men jag ville dela med mig lite av vad jag gjort på den senaste tiden och varför jag varit mindre aktiv än vanligt… Det här är definitivt inget ”avskedbrev” eller något sånt, men en större del fast jobb innebär givetvis att jag kommer att lägga lite mindre tid på CR framöver, även om det fortsätter att vara en prioriterad del av mitt liv som jag älskar och är väldigt stolt över.

Oh well, dags att komma till saken. I helgen har jag varit med tjejen på en romantisk resa i Strängnäs (ja, du läste rätt, i Strängnäs ) vilket har varit skitmysigt med en kväll på hotell, lite jacuzzibad och bra mat. Men det som triggade vad den här bloggen ska handla om var ett större sällskap människor som satt i baren samtidigt som vi på lördagkvällen och hade någon sorts klassåterträff. De var i övre medelåldern, gissningsvis 45-55 år någonstans, rätt förfriskade och duktigt högljudda. De satt och pratade om vad de gjorde nu, skämtade raljant om ”fruntimmer” och drev med varandra på det där opersonliga sättet som bara 40-talistgubbar kan.

Det som slog mig var att jag inte såg på den här gruppen personer som människor eller individer alls, de var snarare som statister eller någon sorts del av ”the setting” och jag kunde inte riktigt vira min hjärna runt tanken att de som satt vid det bordet var lika mycket individer och tänkande enskilda personer som jag eller min tjej är. Vanligtvis har jag lätt för att ”se” andra människor och faktiskt båda förstå dem och kunna sätta mig in i deras verklighet och hur de fungerar – det är ett absolut krav att man har den förmågan för att kunna coacha människor och lära ut saker till andra tror jag – men i det här fallet kom jag till korta. Jag och Kim började prata om det och vi kände likadant båda två, de var för långt ifrån oss i beteende, syn på saker och allmänt beteende att varje försök att förstå vad som försiggick i deras tankar inte skulle vara mer än en illa avvägd gissning.

Det som är poängen med detta är inte vad som är ”rätt” eller ”fel”. Att jag inte delar livsåskådning och beteende med någon som är född 30-40 år innan mig är kanske också helt naturligt. Poängen är att för att kunna ”se” en annan person och faktiskt ta del av dem måste man ligga tillräckligt nära varandra för att kunna relatera till den andres verklighet och förstå den som person. Det betyder inte att man måste vara eller tycka likadant, men man måste kunna förstå varandras referensramar för att kunna ha ett utbyte.

Vad har det här med tjejer eller attraktion att göra? Massor!
Varför blir inte småstadstjejen alltid helt imponerad av stockholmskillens skjorta eller dyra klocka, medan han på en krog i stockholm kan ha klasar med tjejer på armarna? Varför tycker stockholmstjejer att en kille från landet som har ”byns fräschaste bil med kjolpaket, tonade rutor och hela kittet” är bonnig, fastän att han kan ha massor av tjejer i sin egen kontext? Det är rätt enkelt när man tänker efter, det är för att de inte kan relatera till den här killen.

Anledningen till att det här är viktigt är att vi givetvis vill ha förmågan och möjligheten att ta kontakt med ALLA människor och tjejer, oavsett deras ursprung och bakgrund – vilket betyder att vi måste kunna relatera till dem (och se till att de kan relatera till oss) för att ha förmågan att skapa ett emotionellt band. Jag tror inte att det är riktigt lika viktigt när det kommer till de första delarna i en interaktion där det mer handlar om att skapa attraktion och bygga ett intresse, även om det underlättar där också. Det här blir dock riktigt viktigt när det kommer till att finna gemensam mark och börja skapa en riktig kontakt med varandra.

Det jag menar är att du måste förstå hennes kontext och vilka referensramar för att kunna kommunicera din egen identitet på ett sätt som för henne blir greppbart överhuvudtaget. Om vi nu tar den ”typiska stockholmskillen” som exempel. Han är ”inne i svängen” och hänger på ”hippa” ställen i stan, han har en fin lägenhet i en ”bra” del av stan och känner sig allmänt cool i den kontexten. Om han hamnar i en situation med en tjej som inte ingår i samma kontext som han är van vid, säg att vi skickar honom till Harry’s i Skövde, så kommer det inte betyda ett skit. Om han kommunicerar vem han är på samma sätt som han är van vid kommer hon möjligen att tycka att det låter lite coolt att han är från Stockholm (eller bara tycka att det är töntigt, jag har sett båda) men hon kommer inte att kunna se sig själv i honom och därmed inte kunna tänka sig honom som en del av hennes egen verklighet.

Jag tror att det är det som är hemligheten, att först se sig själv i andra, och sedan kommunicera sig själv på ett sätt som man själv hade förstått om man var den andra personen – med andra ord en omskrivning av det klassiska uttrycket att ha ”förmågen att prata med bönder på bönders vis, och de lärde på latin”. En viktig sak i det här är att poängtera att jag inte lägger någon värdering i uppdelningen, det är inte så att det är finare att vara i någon viss kontext, det fina är att ha förmågan att relatera till människor på ett sätt så att man kan kommunicera med alla på ett öppet sätt. Det är nämligen nyckeln till att kunna förmedla sin identitet och bli intressant inte bara för människor som bor på samma plats som en själv, med samma intressen, stil och uttryck – utan för ALLA människor.

Det är också ett bra sätt att bygga upp en grundstyrka i sin personlighet. Hur stark är egentligen din identitet om du inte kan kommunicera den till människor som inte är helt eller nästan likadana som du själv?

Hur gör man det här rent praktiskt då? Jag tror att det är rätt enkelt, det är bara att göra sig medveten om ett första steg som man ofta missar, nämligen att ta reda på var någon kommer ifrån och försöka förstå var de är innan man försöker närma sig dem. Försök att tänka tanken ”jag ska ta reda på vem den här personen är, vad som är viktigt för honom/henne och hur han/hon kommunicerar INNAN jag försöker berätta vem jag själv är”. Testa det nästa gång du finner dig i ett samtal med någon annan, särskilt om det verkar vara en person som är olik dig eller verkar tänka på ett helt annat sätt så tror jag att du kommer att bli förvånad över resultatet.

Sen ska jag i ärlighetens namn säga att jag aldrig startade någon konversation med herrarna vid bordet bredvid vårt, men det var nog delvis för att de inte var riktigt min typ…

Hörs snart igen!

Kram,
Victor (Sanji)

Även dessa artiklar kan intressera dig »