94479 WOLFENSTEINGMOFO Wolfenstein Storytelling

Grabbar! Nu vet jag inte om ni spelat Wolfenstein, men alla har nog spelat något FPS (First Person Shooter) spel. Om inte det så kolla bilden så fattar ni vilken typ av spel jag menar.

Det här är en jättebra metafor för hur man ska berätta historier.

När du berättar en historia, lev dig tillbaka i stunden och berätta så detaljerat och så känslosamt att du känner att hon lever sig tillbaka i stunden. Måla upp en bild, måla upp vad du ser, vad du hör, vilka smaker och lukter du känner. Beskriv hur du mår. Använd så mycket känsla du bara kan förmedla när du berättar. ”Och då, när jag går runt i den där gången med de skumma bruna väggarna, fascineras av de konstiga nazistiska tavlorna, och allmänt känner rädslan över att vad som helst kan hända när som helst. Just då hoppar det fram en snubbe. Han har brun uniform och ser riktigt jävla arg ut. Men jag hinner inte tänka, jag bara tar tag i mitt vapen och skjuter. Ljudet av skotten smattrar, och jag undrar – lever han, och framför allt – lever jag?”

Nånting sånt. Min poäng är denna: Hon vill inte höra sanningen. Hon vill inte höra vad som verkligen hände. Hon är där för att hon vill höra din högst subjektiva version av vad du upplevde. Hon vill se vad du ser, känna vad du känner. Hon vill bli indragen i din värld, veta hur det är att vara du.

Ack så många killar gör det klassiska misstaget. De kör Pacman storytelling. Berättar ”sanningen”, ur ett gudsperspektiv, uppifrån, om hur saker var och vad som hände.
pacman multi agent Wolfenstein Storytelling

”Och då fanns det två killar som jagade en, så man var tvungen att springa runt hörnen och gömma sig från dem. Det gick bra dock, jag tog alla prickarna utan att de lyckades fånga mig! Det var kul!”

Med detta sagt – tro inte att en historia måste vara full av action. Det är lite utanför denna metafor, men kom ihåg att händelserna inte är vad som gör historien – det är känslorna. Om man snackar med CR-instruktörerna är det sällan all awesome shit vi berättar om som vi har gjort. Vi pratar oftast om vardagliga ting, förmedlar hur det är att vara i mitt liv, hur det känns att vara jag liksom. Så när ni tänker ihop vad ni ska berätta för historier för brudarna – tänk inte att det ska vara action. Det ska inte vara något som imponerar eller liknande. Det ska vara något kul som säger något om vem du är och hur ditt liv ser ut!

Mer info om hur man pratar finns i en gammal bloggpost jag skrev för ett tag sen:
http://www.c-r.se/2008/08/21/hur-man-pratar-del-1-olika-satt-att-prata/
http://www.c-r.se/2008/08/28/hur-man-pratar-del-2-att-uttrycka-kanslor/

Med gammal tvspels-metaforisk kärlek,
Sergej