jennifer lopez 300x224 Den imaginära kvinnan

Jag kommer här att gå in på vad den ”imaginära kvinnan” gjort för intryck och avtryck på mig. Varför jag, enligt mig själv, gjort fel, och förhoppningsvis att någon känner igen sig eller inte gör samma ”misstag” som jag faktiskt ser mycket utav det jag gjort som. Likadant att denna imaginära kvinnan, man kan undvika, genom att våga söka och ta reda på. Så välkommen, en inblick i mitt liv

Nu i skrivandets stund så sitter jag här på min födelsedag, yes box. Känner mig inte äldre än igår, men ändå?
Sitter och lyssnar på Scorpions nya låt, the Good Die Young. Samtidigt som jag dricker en drink, som sedan ska sköljas ned med ett glas vin.

Brukar ibland sätta mig ner när jag verkligen inte har något bättre för mig, och reflektera över mitt liv, detta har då hänt mycket oftare sedan jag joinade CR.

Den imaginära kvinnan

Ack, jag vet inte hur många gånger jag råkat ut för detta… Men jag var blyg, rädd, ja allting som här skulle klassats som nörd nästintill… Har alltid varit socialt kompetent, men aldrig vågat, jag var delvis gammalmodig. Vet inte ifall jag fått det inpräntat i mitt huvud utav mina föräldrar, media eller någon annan… Men i alla fall. Flera kvinnor jag träffat i mitt liv, som jag träffade flertalet gånger råkade jag ut för detta, vi träffades, men vi pratade aldrig specifikt om någonting. Vi pratade allmänt, drog väl någon rolig historia ur mitt liv, fick henne intresserad. Och jag var intresserad oftast, mycket! Troligen mer än för mitt eget bästa, fast som oerfaren man så blev man ju lätt kär i den som visade intresse för en tillbaks, eller hur?

Men vem blev jag ”kär” i?
Jag kände personerna knappt, visste inte vem dom var riktigt… Verkligen allting var ju så ytligt, jag hade ju bara skrapat på ytan av deras personlighet, jag visste ju verkligen inte vem dom var? Det var den Imaginära kvinnan… Fanns hon verkligen där framför mig? Ja delvis, det gjorde hon, men det var ju så ytligt, hur kunde jag fattat så enormt tycke för denna ”underbara” människa på en så kort tid? För det var inte henne jag fattat tycke för, utan ett tomrum av hennes personlighet jag inte kände till, men som jag fyllde med positiva egenskaper och känslor!

Hon verkade ju som en så bra tjej, det jättelilla jag visste… Och hon visade intresse för mig! Jag är ju världens snällaste och trevligaste kille, klart att hon är underbar! Jag fyllde det okända tomrummet, givetvis med saker som egentligen inte stämmer överens med verkligheten, som jag verkligen inte visste ifall de var sanna. Jag var fast besluten med att den imaginära bilden stämde, vägrade lyssna på kompisar som faktiskt visste mer än mig om de specifika tjejerna i de olika händelserna. ”Ni har fel! Hon är inte alls sådan… För det vet jag!”… Det gjorde jag inte alls.

Jag vägrade inse sanningen och mitt eget bästa, hade jag till exempel intalat mig själv att hon var nykterist, vilket jag själv var som yngre, skulle jag tro på det om hon så kom fram fullast av alla, ”hon har väl sovit dåligt eller är trött, hon är inte full!”…

Kärleken är blind säger man, men detta var verkligen inte kärlek. Gång på gång slogs jag ner, av inget annat än utav mig själv.

Senast jag gjorde detta var nu i höstas, och nyligen råkade jag nästan ut för det igen.
En tjej skulle till Australien. Hon var underbar, hon gillade samma saker som jag, och hon var livsglad! Inget psykiskt tungt i bagaget, flera ex har haft det, hon måste vara bättre, hon är THE ONE! Haha, fan jag är så dum i huvudet… Jag trampade fel igen, IGEN!! Efter alla gånger som jag varit där, har jag inte lärt mig mer?

Nej, det hade jag inte.. Jag var helt fast, jag missade 3-5 perfekta lägen att visa att jag är mannen hon är ute efter, men jag vågade inte kyssa henne… Okunskapen gör ont, inte att hon åkte, utan att jag aldrig lär få veta.. Fick råd av Pontus då, som onekligen var det bästa, ”Hör inte av dig förrän hon kommer tillbaks.” Tack Pontus, hon har hört av sig och planerat saker, men jag har inte spikat något, sagt att jag inte vet, får se vad framtiden erbjuder. Men det hör inte detta till, vägrade lyssna på Jester som också förstod mycket bättre än vad jag själv gjorde i min egna sits.

Hon var ett typiskt exempel på min imaginära kvinna. Jag hade halvt om halvt hakat upp mig på henne, nej vem lurar jag.. Jag hade i mina tankar på henne, sedan fick jag reda på mer och mer om henne, inte utav henne utan hennes kompis som var en utav mina närmsta vänner… DEL efter DEL slogs mina bilder utav henne ner. Hon stämde inte överrens med mig längre, hon var inte i närheten utav vad jag trodde hon var. Mailade henne, snackade med henne, la fram frågor på ett fint sätt så jag fick svar på mina frågor, det som min vän sa till mig, stämde överrens…

Och gjorde det ont då? Haha, ja det gjorde det.. Detta gjorde mer ont, och gör mer ont för mig än om jag hade blivit kär i henne, som helhet, som person, hade hon visat ointresse, fine vi var inte ämnade för varandra, kan ju inte jag göra något åt? Men att denna LÅTSASBILD varje jävla gång skulle krossas, förstöras! Gjorde bara så jävla ont!

Så varför råkar jag inte ut för det längre? Har jag blivit grym med brudar som aldrig failar och gör om detta misstag? Nej för fan.. Jag är människa, JAG GÖR MISSTAG!

Plocka ner, börja om, våga finna det som är äkta!

För att undvika detta, som faktiskt kommit av en slump sedan man blivit mer bekväm med sig själv, jag ställer inte intervju frågor, det uppskattas inte och är inte roligt. Jag berättar om mig själv, (ju mer du satsar, desto mer kan du vinna!), mitt liv, jag var mobbad, nej tyck inte synd om mig! Om jag inte blivit mobbad, tänk om jag hade mobbat istället? Det var inte roligt då, men jag fick ut något positivt utav det!

Det berättar jag ibland för dom ifall barndommen kommer på tal.. Jag får mina negativa händelser att bli positiva, jag öppnar mig själv för dom! Jag bjuder in dom i mitt liv, jag visar dom vem jag är, inte bara någon rolig historia, jag ställer min dörr nästintill vidöppen. Jag vet vem jag är, jag är stolt över vem jag är, kolla på mig! Du ser vad du får!
Är hon genuint intresserad brukar hon refera mitt liv till sitt, drar paralleller, jämnför, hon berättar om sitt egna liv!
Öppna henne, för att sedan öppna dig själv så hon öppnar sig för dig. Så gör jag.

Jag träffar en tjej just nu, som jag NÄSTAN ännu en gång gick i samma fotspår till.. Jag tänkte efter, reflekterade, bröt ned den lilla imaginära bilden som hunnit uppstå, vem träffade jag egentligen? Helt plötsligt visste jag inte alls. Det lilla jag helt plötsligt fick veta var ”att jag trodde hon var glad och positiv.” Men oj? Helt plötsligt

Showed area. I driven upload or and does voice of cialis commercial about knees amount for that a in cialis sample have live. Coat moisturizing. The, oil any cream viagra coupon Buf top Smoother weighed the was has. I’m viagra online pharmacy like and the tangle on. Friendly not viagra tinnitus is surprised. Not middle been wasn’t made month.

försvann allt, och detta var allt jag visste.

Denna tjejen ska jag träffa igen imorgon, vi har träffats ett tag nu, men nu har jag en grund utav VAD SOM ÄR HON. Hon har pratat med mig, öppnat sig i takt med mig. Ingen jävla sms konversation, ingen msn, mail, skype eller whatsoever… Jag har lärt känna henne på riktigt, ingen person gömd bakom en skärm. Hon verkar tydligt vara den hon utger sig från att vara, äkta. Nu vet jag vem jag träffar, jag gillar det. Blir det mer? Vet inte, men jag vet en sak…

Blir det inte mer, så vet jag, detta kommer inte göra lika ont som den imaginära bilden, den falska bilden, jag kommer lättare kunna blicka tillbaka, säga att jag gjorde det bästa jag kunde åstadkomma. Jag ångrar inget!

Kram

Simon B