Stöttepelaren.

Såja, I’m back från en vecka i Åre på snöbrädan. Nåväl dags att smycka ut CR-bloggen lite mer.

Den här gången vill jag inspirera till att vi ska bli riktigt bra medmänniskor. Ditt finns människor som alltid finns där, för dig! Jag pratar om människor med ett stort hjärta. Dom dagarna du är nere eller mår dåligt eller bara behöver sällskap så har dom flesta alltid någon dom kan ringa typ polaren, brorsan/syrran, mamma, killen i kebab kiosken, grannen i beck etc etc. Det finns alltid någon som ställer upp no matter what.

Innan jag fortsätter måste jag tyvärr take a stand här även om jag tycker det känns trist att behöva fläcka ner min bloggpost med sånt här skräp. Men när jag har ”ställa upp no matter what” -teama menar jag inte det i form av typ Liam Norberg i Sökarna stylen dvs kunna backa upp polarna i en fight/aldrig vika ner sig och aldrig ta skit från någon. Är du en underutvecklad stereotyp som känner att du får respekt för att du hänger med folk som vill ta till nävarna pga taskig uppväxt.

Folk som inte kan krama sin mamma som faktiskt är en av dom få som ger dig kärlek för den du är. Och som faktiskt jobbar minst 40 timmar i veckan på ett dead end job för att du ska kunna köpa dina vita Fred Perry dojor och supporterflaggorna. Flaggorna som bara är en täckmantel för att kunna ha en gemensam nämnare med killarna i supporterklubben, trotts att ingen av er kan nämna fler än 3 fotbollsspelare i ert favoritlag i allsvenskan. Nåja med det sagt kan jag fortsätta.

Jag själv har blivit inspirerad av många olika människor till att vara en sån person som ställer upp för en annan. Den största inspirationskällan var en man som hette Hasse som gick bort för några år sen, han gick bort pga cancer. Denna man jobbade som polis i Sthlm City fram till pensionen, var gift med sin fru i över 50 år men fick aldrig några egna barn (trots att det var deras högsta önskan), han hade fyra yngre systrar och var alltid den som ställe upp oavsett väder och vind.

Ett exempel på hur stor denna man var och alltid kommer att förbli, var när hans kollega fick en diagnos på en allvarlig sjukdom som ledde till att kollegan skulle bli sängåliggandes, detta hände mitt under hans livsprojekt som var att bygga klart sitt egna hus. Veckan efter vaknade kollegan till ljudet av hammarslag, Hasse hade tagit ut sina semesterveckor och var där för att bygga klart huset åt sin kollega.

Detta exempel är ganska så extremt men likförbannat är det något att sträva efter. Genom att vara en person som bryr sig om sin familj och sina vänner kommer du själv må minst lika bra som den du ställt upp för/stöttat/visat att du bryr dig. Det behöver inte vara stora grejer alls för att någon ska bli glad, jag personligen kan bli skit glad när jag får ett random-sms från en polare som man inte snackat med på några dagar och jag försöker också dela ut såna till olika polare då och då för jag vet att effekten är stor.

Andra grejer är att agera flyttgubbe oavsett om du är bakis den lördagen och kanske inte studsar av glädje att hjälpa till för stunden, skit samma va glada att ni har varandra och att du är en person folk vet man kan ringa. Om du är i området som en vän bor på, slå en signal kolla läget å fråga om ni inte ska ta en snabb fika å bara snacka lite skit. Kan vara perioder när folk i din närhet har problem med vissa grejer, samla mod och försök ta tag i den personen även om personen i fråga inte har bett om din hjälp.

Planera hur du ska lägga upp det och kör lite alone time som gör det lättare att komma in i ”the moment”, ta upp ämnet även om det är lite jobbigt för stunden, lets face it om 5 år kommer det vara glömt eller faktiskt ihågkommet eftersom det betydde mycket att just du ställde upp den gången, som så många andra gånger!

Jag tänkte avsluta med ett citat från Magnus Uggla ”Varför ska man ta livet av sig om man ändå inte får höra snacket efteråt” vilket är lite skevt citat till den här bloggen eftersom det har inget med självmord att göra. Men det var just där, där på Hasses begravning jag fick höra om alla grejer han gjort och vilken stor man han var. Det som berörde mig mest var när hans fru stod med handen på kistan som befann sig mellan henne och alla som var där, alla vänner, bekanta och släktingar.

Dom har levt tillsammans i över 50 år, genom alla ups and downs och hon står där nu med hennes man i kistan som hon håller handen på och hon tittar upp på folksamlingen, tackar alla för att dom kom. Hon tittar sedan ner på kistan och säger ”Hasse, du var mitt allt!”.

/
John

Även dessa artiklar kan intressera dig »