Prioriterar bort sig själv för sin egna utveckling?

Jag har märkt att jag mer och mer prioriterar annorlunda sedan jag började med den här sociala utvecklingen som jag själv kallar det. Jag går ut, jag är social, jag har aldrig pratat med så här många okända människor på så kort tid, speciellt inte och samtidigt lämnat ett kaxigt, men än dock fortfarande positivt intryck.

Jag vågar säga mer saker, jag står för det jag säger, håller jag inte med någon säger jag det utan att bädda in det diplomatiskt i fina ord, men samtidigt klargör man att det är vad jag står för, och det är helt okej att vi inte tycker lika.

Men nu senaste, jag försöker pusha mig till max varje utekväll, jag vill nå min topp, varje kväll försöker jag gå ett steg längre, trappsteg för trappsteg har jag avverkat. Det är svårt att se första trappsteget, det var ett tag sedan man stod där, tidsmässigt så är det inte en så lång tid sedan men om man jämför sedan starten, dock så är det inte samma sak längre, fortfarande inget spår utav att trappan ens är halvt avklarad, det finns inget mål.

Hur gör jag då? Jag strävar inte mot något direkt, jag har ett flytande mål, men samtidigt som jag har detta mål och försöker pusha mig själv så märker jag att jag försvinner halvvägs och tappar mig själv.

Samtidigt som jag hela tiden försöker pusha mina gränser så har jag jävligt roligt, det är inte alkoholen som gör det roligt, har aldrig druckit så här litet ”generellt” på utgångar.
4/5 utgångar då folk frågar ”var det roligt igår?” Så kan jag svara helt ärligt; Ordet roligt räcker inte till.

Men jag prioriterar att pusha mina gränser, jag kör inte längre ”Go with the flow”, kör på ditt egna flyt och vad du vill göra just nu! Visserligen så har jag nästintill alltid roligt när jag går ut, men jag känner nästan ett tvång att gå ut numera, varför? För att vara social med allt och alla är som mycket annat, säg tv-spel.

Du kan vara jävligt bra på det då du spelar mycket, men om du tar en längre paus så är du inte ”jävligt bra” längre när du kör igång igen, du kanske ”bara” är bra då. Jag vet inte hur lång tid det tar för specifikt MIG att falla bakåt, så jag prioriterar bort mig själv med att jag kanske någon fredag/lördag kväll egentligen skulle vilja sitta hemma, sippa på ett glas vin, glo på någon dålig film som avbryts var 15:e minut utav jobbig reklam om tandborsten Sveriges tandläkare rekommenderar.

Jag prioriterar bort mig själv för att jag vill pusha mig själv, inte vad jag VILL göra just nu, utan kör alldeles för ofta på vad jag BORDE för att utvecklas, ibland är det kanon, det har gjort extremt mycket för mig. Men samtidigt, det är dåligt beteende att inte göra som man själv vill då och då.

Därför ska jag sitta hemma ikväll, sippa på mitt billiga vin, slappna av, sova ut.

För att vara helt galen imorgon på krogen, eller nej förresten, så fort jag sätter foten utanför dörren ska jag bryta sociala regler. Prata med folk, ge den där lilla kommentaren som faktiskt förgyller en annan persons dag.
Gör vad du vill, sitt hemma själv och ta det lugnt, men inte varje kväll. Prioritering, mina vänner, prioritering!

Puss!