Recension ”Single in the City” kursen för tjejer.

Hej C-R-gänget,

först och främst vill jag tacka för en superkul helg på ”Single in the city ” för tjejer. Jag lovade att jag skulle maila lite feedback och nu känns det som om det gått ett litet tag och jag kan ge en mer utformad beskrivning av mina reflektioner över kursen. Jag har fått distans och verklighetsförankring i det vi gick igenom på kursen nu, direkt efteråt var det så mycket tankar som snurrade att man för en sekund fick överväga om man blivit hjärntvättad.

En av de första saker ni sa när jag kom dit var att ”du kommer inte vakna som en ny person på måndag morgon, detta är en process som kommer att fortgå”. Nu i efterhand ser jag att jag inte är en ny människa, jag har bara lagt till något extra till den människan jag var, men det är inte det viktigaste, det viktigaste var det jag tog bort.

För att ge min personliga feedback måste jag först få tråka ut er lite med varför jag anmälde mig. Jag ägnar stor del av mitt liv åt musik, jag hoppas på att kunna jobba som musiker alternativt starta min egen firma. Oavsett vilket av dessa det blir (helst båda såklart) behövs en massa mod, självförtroende att våga stå på sig, skinn på näsan och lite ”jag skiter i vad andra tycker och gör min grej ändå”-attityd. Det krävs också att man tycker att det man gör är bra. Det gör jag. Hemma. När jag sitter framför pianot och skriver min musik ensam så tycker jag att det omöjligt kan finnas någon som gör just det här bättre än jag. Sen går jag utanför min dörr, utanför min bekvämlighetszoon. Så fort man pratar om att man pysslar med musik frågar folk om man kan skicka en låt eller spela upp något som dom kan få höra. Här börjar mitt problem. Jag ljuger och säger att jag inte har något material, jag är helt plötsligt inte alls nöjd med det jag har gjort och om jag mot all förmodan blir övertalad att spela upp något som jag gjort så skäms jag som en hund och tycker att varenda ton är det fulaste jag hört.

Detta är mitt problem. Självkänsla. Det här problemet gäller självklart också mitt utseende och allt annat bra med mig som jag är stolt över hemma i min zoon. Därute är det en annan femma.

Bland mina ”musik”-vänner pratas det ofta om att se sig själv som en produkt för att minska risken för att ta det personligt om du blir nobbad ett kontrakt, jobb eller dyl. Jag förklarade det här problemet för en vän till mig och sa att jag inte visste hur jag skulle göra. Jag trodde att problemet låg i att jag inte var tillräckligt bra på att marknadsföra mig. Ska man gå i någon slags kurs i marknadsföring kanske? Hon tipsade mig om C-R och eventuella planer på att ha en kurs för tjejer. Hon förklarade att det handlade om självförtroende och att våga ta kontakt med andra människor, typ raggning. En dag kom ett mail från Gustavo och ett par dagar senare satt jag där i bänken utan riktigt koll på vad jag gett mig in på, jag har ju inte problem att skaffa killar?

I början måste jag erkänna att jag undrade om detta verkligen var något för mig. Jag har inte svårt att ragga, jag bara vill inte. Ju längre Ottilia pratade, ju mer kunde jag urskilja de sprickor som fanns till grunden för min borg av självförtroende. När vi kom fram till första övningen rasade den samman. Det var perfekt för mig att ha en övning så tidigt i kursen för det gjorde att jag sedan efteråt hade kvar känslan av social nervositet när vi fortsatte, vilket gjorde att jag kunde ta till de saker som dom sa på ett grundligare sätt. Jag fick det som en käft-smäll ”du är inte så kaxig som du tror” och sedan med en vänlig hand som sa ”men du är inte ensam och du är här för att lära dig”.

Jag gillade upplägget på teorin, en liten paus för allmänt snack och sedan fortsätta innan utgången. Innan vi gick ut fick vi knapphändig information om vad det var vi exakt skulle göra. Och det här var en av dom få gångerna då det var väldigt bra med lite information. Hade jag vetat vad vi skulle gör hade jag antagligen satt upp en massa mentala hinder och slingrat mig ur varenda situation. Ok, framme vid Berns (perfekt ställe för IH by the way; lite av allt, dansgolv, barhäng och olika avdelningar så det inte var så tydligt för alla vad vi höll på med). Jag antog att det var nu vi skulle bli tilldelade openinglines som vi kunde praktisera. Men där hade jag fel och innan jag han blinka hade jag blivit framknuffad på en kille och där stod jag, rakt framför honom…knäpptyst i vad som kändes som hundra år (och det är kommer från tjejen som samma dag tyckt att hon behärskade det här med raggning). Daniels ord klingade i mitt huvud ”du kommer aldrig på något bättre att säga en ‘hej’”. ”Hej”. Något mer sammanhängande minns jag inte från den kvällen, tack gud för det, jag slipper helst älta dissar och pinsamma ögonblick, även om det tidigare legat i min natur att överanalysera varenda blick jag får av en annan person. Den här taktiken var grymt bra! All credd till Daniel och Ottilia som inte vek från min sida en sekund och som pushade och pushade mig. Jag hade hel enkelt inte tid att tänka igenom vad jag gjort fel eller se efter om min stolthet fått en skråma för det var bara att borsta knäna och resa sig fort, på en ny. Hela tiden med tankarna på det vi pratat om under dagen, ge värde, 100%, energi, bekvämlighet och kino. Det var skönt att ha alla dom sakerna i ryggen så att man kände att man hade någorlunda kolla på vad man gjorde och att man genom de olika teknikerna kunde se hur man förbättrade sig.

Några gånger under kvällen fick vi självklart pausa och andas lite annars hade man inte riktigt orkat tror jag. Daniel sa att, istället för att stå på klubben och reflektera över ev. missar så vi skulle skriva ner våra tankar på vägen hem och så kunde vi diskutera dom dagen därpå. När jag satt på nattbussen började ta stegen mot min välbekanta stig av ältan. Men jag insåg att jag behöver inte göra det här, det leder ingenstans. Jag kunde konstatera att jag blev bättre och bättre, vad spelar det då för roll hur dålig jag var i början eller hur många gånger jag föll? Den känslan var nog den bästa på hela kvällen och jag insåg att Daniel och Ottilia var bra mycket listigare än man kunde tro. Det var det här som raggning handlar om, inte vem som kunde le störst eller dra hårdast oneliners.

Dagen efter hade jag gett vika och på riktigt insett att jag måste bygga mitt inre värde från grunden. Under den här dagen kunde jag verkligen känna efter vad det var jag faktiskt sökte och ville förbättras på. Något som var väldigt intressant var också att den andra kursdeltagaren hade nästan alltid motsatta problem som jag vilket gjorde att man fick se att det finns så olika sätt att se på detta och våra olika tekniker blev verkligen skräddarsydda. Eftersom jag alltid haft ett intresse av psykologi och jag tycker att mötet och spelen mellan män och kvinnor är otroligt intressant så var diskussions-delarna jätteinteressanta. Att sitta och lyssna men framförallt diskutera med andra människor som verkligen ingående studerat hur vi människor fungerar socialt var så roligt. Eftersom vi bara var två deltagare blev det mycket rum för diskussion och jag tyckte att det kändes viktigt.

Vi gick också igenom en massa matnyttiga tips och tricks som storytelling, isolera, vi-känslan osv. Mycket av det här har jag använt tidigare men nu var det som om någon satte ord på det man gjorde vilket ledde till att det var mycket lättare att analysera och utveckla sin taktik vidare.

Andra kvällen var liknande den första. Jag gillade att ribban höjdes både i våra uppgifter och det faktum att vi gick till Café Opera, som känns som ett socialt monster att hantera. Lyckas man öppna och framförallt prata med så mycket folk som jag gjorde där, då ska inte ett random öl-hak vara någon match. Den här kvällen hittade jag ett par riktigt trevliga människor att prata med och började njuta av fördelarna i att vara lite mer socialt bekväm, nu kunde jag mer jobba på teknikerna, isolera, vi-känslan osv och på riktigt ta mig tid att observera vad som hände om jag gjorde si eller så. När det var dags att gå hem var jag speedad som en liten kanin och den natten sov jag dåligt, för att jag var pigg och glad, inte för att jag hade en klump i magen över andras potentiella åsikter om mig.

Inför dag tre undrade jag lite; ”jaha, finns det nu mer att gå igenom?”. Det hade dock dykt upp mycket frågor kvällen innan som jag kände att jag behövde vädra. Andra kvällen hade som sagt känns bra mycket tryggare för mig och då kunde jag lite mer fundera över teknikerna och där med kom en del frågor upp. Jag var väldigt glad att vi fick så mycket utrymme till personliga reflektioner och disskutioner, det gav väldigt mycket. Vi fick personlig feedback, för min del hade det inte skadat om ni gått på mig hårdare med saker jag behöver förbättra.

På tal om feedback så var det något annat jag gillade med C-R, avsaknaden av komplimanger och liknande. I början tyckte jag att det var konstigt att vi inte en enda gång hörde något i stil med ”men du är ju snygg/självsäker/härlig, varför har du problem att hitta rätt kille?”. Detta är nämligen det vanligaste jag tror att alla tjejer får höra och ärligt talat så är jag så less på det. Att säga så är som att uttryckligen säga att man inte förstår mitt problem. Och då kan man inte hjälpa mig. Inställningen var istället, det handlar inte om medfödda fördelar utan träning, träning och träning. Det gör också att man inte kan gömma sig i sitt skal och måste ge sig ut för att lyckas.

En annan viktig del i det hela var också att vi hade en kille med. Det är lätt för tjejer att gissa och anta vad killar tycker och tänker men att få svar från en kille som faktiskt vet och som dessutom har lite extra insyn i killars tänkande kring tjejer var väldigt användbart. I efterhand kan jag tänka att det hade varit svårt att ta till mig alla påståenden om killars tankesätt om inte Daniel stått där och nickat och berättat om varför killar gör si och så. Man har t.ex. hört hur många tjejer som helst säga att en kille som drar i en tjejs hår är kär i henne, men jag har aldrig hört en kille säga det, eller ens förklara varför, hur det funkar. För min del var det också skönt att Ottilia och Daniel låg ganska nära mig i ålder, det kändes mer som kompisar än fröken och magister och kursen kändes väldigt modern och nytänkande. Det, tillsammans också med övningarna, gjorde mycket för att verklighetsförankra teorin och det hjälpte mycket när man sedan var ute. På uteställena var det också lätt att prata med folk om Daniel och Ottilia som ens vänner utan att man kände att man drog en uppenbar lögn, för det hade nog gjort mig ännu mer nervös. Både Daniel och Ottilia var väldigt avslappnade i sin utlärning utan att för den sakens skulle bli slappa och ignoranta. De lyssnade verkligen och tog till sig det man sa. Jag kände mig aldrig utdömd eller att jag skämdes inför dom. De kändes inte alls jobbigt att få uppmaningar eller kritik från dom eftersom allt kändes som att vi bara var ett gäng kompisar ute för att ha kul och mina ”vänner” hjälpte mig med lite saker bara. Det blev tillslut så att jag och Linnea gav varandra feedback och det kändes faktiskt aldrig olustigt, och då ska man veta att jag, med min osäkerhet över andras syn på mig, har haft väldigt svårt att inte ta kritik för hårt och personligt. En av de viktigaste sakerna med just Ottilia och Daniel, var något som jag inte ens är säker på att dom/ni själva tänkte på. Dom berättade nämligen om hur dom själva varit blyga i början och sen gett sig fan på att bli bättre. Ofta tog dom upp det här vilket gjorde att man tillslut insåg att charm är inget man föds med det är verkligen en träningssak. Det hjälpte mycket i mitt tänk, för det blir ju nästa omöjligt att ge upp då, om man vet att alla kan.

Jag är personligen nu ett fan av hela C-R. Jag gillar den hårda, raka och ärliga attityden. Jag gillar idén om att ge värde och energi och att personen jag talar med ska känna att den bästa stunden på kvällen var när jag kom dit. Det höjer självförtroendet så mycket att känna att man är en skön person som tillför något. Sen har jag alltid varit ett fan av push and pull-tekniken (kanske lite väl stort fan av just push) vilken också höjer självförtroendet, att övertala sig själv om att personen ifråga kommer att komma efter dig även om du inte ger allt hela tiden. Jag gillar att C-R inte sötar sina tekniker utan verkligen tar människor för vad dom är och lär ut tekniker därifrån, det känns ärligt. Jag fick aldrig känslan av att jag skulle teoretiskt lära mig något och sedan göra ett prov på det utan teori och praktik blev så snyggt samanvävt och prestationsångesten fanns inte. På andra kvällen så satte jag till och med själv upp mål för olika saker jag ville uppnå under den kvällen. Det blev lite som om man gjorde sina egna mål och tester och därför är det enklare för mig idag att använda dessa tekniker i samanhang där jag har användning för det jag fick lära mig på C-R. Som jag skrev tidigare så var inte mitt primära mål just raggning utan kanske mer marknadsföring av mig själv men jag fick dessutom verktygen till att jobba med min självkänsla vilket jag ser resultat av redan nu.

Jag tror att Ih:n för tjejer skulle tjäna en del på att tagga ner lite på testoron-halten. Texterna i slidesen och känslan över hela C-R kan nog kännas ganska skrämmande för tjejer och jag tror att det skulle underlätta för tjejer att känna sig hemma om man tog ned det grövsta några hack. En av mina största rädslor för att ragga var att jag kände mig manhaftig och min kvinnlighet helt rann ut i sanden när jag stövlade fram till en kille på krogen. Det är redan ganska mansbetonat att vara den som tar första steget och jag tror att det skulle vara viktigt att, just med tjejer, ha en lite längre diskussion om ”hur tar vi något som ‘männen gör’ och gör det till vårt eget? På ett kvinnligt sätt?”

En annan sak jag tror att man kan göra för att göra det hela mer ”tjej-anpassat” är att disskutera lite mer ingående om risker och fällor som finns i att faktiskt dra hem till en kille, kanske inte förebyggande råd a la ungdomsmottagning utan jag tror att tjejer har en massa uttänkta risker som ursäker för att inte våga eskalera med en kille hon egentligen gillar. Hur realistiska är dessa risker/fällor? Är det mesta bara ursäkter? Vad gör man om en kille blir för för närgången? Att hantera att avsluta också. Jag tror många tjejer har svårt att säga nej och att avsluta, det kan lätt bli ett projekt att bli av med en kille som man en gång öppnat och detta tror jag gör att många tjejer tvekar till att öppna överhuvudtaget.

Exteremt viktigt att ha en tjej som håller i kursen, en tjej som förstår vilka problem man kan träffa på som just tjej. Ottilia har varit med om så många olika situationer som tjejer kan tänkas hamna i och därför känns det som om hon på riktigt vet vad hon talar om, inte bara i teorin.

I övrigt så finns det, som jag skrev tidigare, lite småsaker man kan jobba med, ord och texter osv för att anpassa det mer för tjejer men detta tror jag inte är några problem att komma underfund med allt eftersom.

När jag talat med mina tjejkompisar om det här efteråt så säger flera att dom känner igen sig i mitt sätt att värdera människor och sedan behandla dom väldigt olika efter det värde man har tilldelat dom. Den diskussionen som vi hade om detta var väldigt givande för mig och som jag märker det så tror jag att den är väldigt viktig för tjejer i allmänhet.

Jag har även försökt promota C-R till mina tjejkompisar men har haft lite problem med just ”raggnings-kurs” eller ”dating-kurs”. Jag tror det är svårt för tjejer att komma till det stadiet att dom erkänner att detta är något dom vill lära sig. ”Jakten tillhör mannen” tror jag är den allmänna tanken och jag tror att det därför är lättare för män att säga ”det här vill jag lära mig” än för en tjej att erkänna det. Att många anser att tjejer knappt behöver sätta sin fot utanför dörren för att få ligga, om det nu inte är så att hon är ful som stryk, tror jag gör att tjejerna än mer drar sig för kurser som den här, dom drar nog hellre slutsatsen att dom är fula som stryk. Jag vet inte riktigt hur man ska lösa det här för en raggningskurs för tjejer behövs!

C-R har inspirerat mig på ett sätt jag aldrig kunnat förvänta mig. Det kändes skönt att ni var tydliga med att kontakten inte slutade vid sista mötet utan att jag kan fortsätta vända mig till er med frågor och tankar. Och ni kommer inte kunna bli av med mig nu. Jag ser fram emot framtida förkvällar och forumet är min dagliga hobby (som förövrigt bör ha en varningsskylt a la cigarettpaket för beroendeframkallning).

Jag har alltid gillat att spela lite sociala spel med folk samtidigt som jag har varit rädd i perioder. De finns en del i mig som tycker att detta är väldigt spännande och underhållande men sen finns det också en del av mig som inte ens vågar stå upp för det jag själv gillar hos mig själv. Som jag skrev i början så är det viktigaste med min IH inte vad jag får utan vad jag förlorar och successivt håller jag på att förlora den del av mig som är rädd, den hämmade mig som bara bryr sig om vad andra tycker om mig. Nu är det bara att gå ut och träna, träna, träna.

Så, jag vill avsluta den här novellen med att säga tack för att ni orkade läsa hela den är texten, tack för ert stöd, uppmuntran och proffsiga tips. Jag visste inte hur mycket av en vetenskap det här verkligen var och att det fanns helger som kunde ändra en människas beteende så drastiskt, så tack för att ni finns

Även dessa artiklar kan intressera dig »