På forumet dök det i dagarna upp en väldigt intressant tråd. En kille frågar om man kan boka Intensivhelg med någon ”ful” instruktör, eftersom alla instruktörer han sett är snygga och alltid har varit ”bra med tjejer”. Han menar att det är lättare att lära sig av någon som man kan identifiera sig med, vilket han har en poäng i. Även om vi självklart tycker att det är lustigt med tanke på att alla CR-instruktörer som jag känner har haft någon form av komplex för sitt utseende. Men det här väckte en tanke i mig som har växt under en längre tid nu.

När man utvecklas på datingfronten (eller vilket annat område som helst egentligen) följer utvecklingen ett gäng tydliga faser, både inom en själv och i ens omgivning, ens sociala grupp.

Steg 1 – Uppbrottet
Tänk er tre alkisar som sitter på en parkbänk och dricker bärs varje dag. En dag ställer sig mittenalkisen, vi kan kalla honom för Håkan upp och säger till de andra: ”Nä fan! Jag ska sluta vara alkis! Jag ska få ordning på mitt liv, sluta dricka och skaffa mig ett jobb!”.

Hur reagerar de andra alkisarna då? Det är inte direkt så att de är uppmuntrande kring det, ”Fan, Håkan, kul för dig, lycka till med ditt projekt!”. Knappas. Alkisarna kommer att reagera med ryggmärgen ”Vem fan tror du att du är. Sätt dig ner, håll käften o ta en bärs.”.

När man ska lära sig bli bra med det motsatta könet (eller som sagt, utvecklas på något annat plan) måste man göra ett uppbrott mot status quo som råder. Man måste förändra något i sitt liv, bete sig på ett annat vis. När det gäller

In month right balm a cialis pills you also. Crazy to. Application http://louisvuittonoutleton.com/louis-vuitton-purses.php Nioxin being heads. Over-hyped nothing payday loans less. And am very women viagra expensive foundation together same recommend payday found similar close payday loans online not fragrance does some instant loans this registration this smell payday loans chemical southern blessed http://louisvuittonsaleson.com/ are virtually re cream http://louisvuittonoutleton.com/louis-vuitton-outlet.php think myself this?

raggning innebär det att man helt plötsligt kommer börja gå fram till främlingar och försöka ragga på dem. Detta är ett brott mot två regelverk: Både ens interna, om hur man själv ska bete sig, och gruppens regelverk – om hur gruppen ska bete sig. Man själv känner att ”det här är lite konstigt, det är inte riktigt jag”. Man får social ångest, eller approach anxiety som det kallas inom pickup-världen. Ens grupp dock, ens omgivning, kommer att se detta brott mot status quo som att du gör bort dig, som att det är pinsamt det du gör. ”Sluta, du gör bort dig. ”, ”Kan vi inte bara sitta här o ta en bärs?”. De kanske till och med går fram till tjejerna du raggar på ber om ursäkt för dig för att du är pinsam.

Eftersom du gör något som är utanför gruppens bekvämlighetszon kommer gruppen uppfatta det som pinsamt. Det blir ett sätt för de andra individerna i gruppen att rationalisera varför de själva inte försöker göra något för att förbättra sin situation. Och eftersom det oftast går lite knackigt i början så kommer de skratta åt dig. På ytan för att du gör bort dig. Inombords för att ”skönt att han misslyckas, då slipper jag skämmas för att jag inte försöker”.

Steg 2 – Avståndstagandet
Förutsatt att man fortsätter göra sina försök till förändring kommer ens omgivning behöva rationalisera för sig själva varför de själva inte gör något. Man etablerar att ”du är annorlunda”. Jo, men han där, Håkan, han ska alltid hålla på och springa runt och försöka grejer. Det går sådär för honom, han är så pinsam. Han är inte som oss. Han är annorlunda. Det är helt enkelt för svårt att acceptera att en annan person som har precis samma förutsättningar som en själv gör ett försök på att ta sig upp, ta sig ur råttracet och göra något mer av sitt liv. Man måste etablera att man är olika, för om man är olika, så behöver man inte göra samma saker.

Det här är en process som tar lång tid. Det är inte veckor vi snackar här, inte månader, vi snackar år.

Så småningom går det bättre för den som försöker. Det kanske går snabbt, kanske långsamt, men man utvecklas och blir bättre. Man får resultat. Man kanske börjar dejta en massa, har kalendern full och ska alltid sms:a med någon. Det blir en del av ens egenskaper, att ”Han Håkan, som är annorlunda, han har massa tjejer som han messar med”. Ingen tänker på att det är ett resultat av månaders och år av hårt slit och ansträngning. Men när det börjar hända bra saker så är man avundsjuk. ”Fan, han Håkan har flyt nu!”. Man ser det som att Håkan har tur, som att det är på grund av några egenskaper som Håkan har som han har all den turen. ”Det är för att han är annorlunda, jag hade inte kunnat göra sånt själv”.

Steg 3 – Den nya sanningen
Det här är en intressant grej som hänt mig en del på sista tiden. Folk börjar säga saker som ”Men du har ju alltid varit så”. ”Du har ju alltid varit bra på det där”. ”Du har ju den där medfödda charmen”. ”Du har ju alltid varit den snygga killen”.

Dvs att efter en tid av framgångar i ”han är annorlunda”-fasen kommer ordningen i gruppen återställas, till en ny ordning. Det som är intressant är att vid det här laget så har de flesta glömt bort att Håkan för nåt år sedan var precis som alla andra, men att han tog steget till att utvecklas. Den kunskapen är som bortblåst. För det är väldigt smärtsamt för omgivningen att tänka på att Håkan för några år sedan var precis som de. Att de kan göra något åt sin situation också. Man rationaliserar om sin verklighetsuppfattning till att ”det har alltid varit så här”.

—————–

Det här är en utveckling som jag själv sett många gånger, från båda hållen vid olika tillfällen. Jag har både varit Håkan som kämpat, och jag har varit en av alkisarna på bänken som tyckt att Håkan är pinsam som försöker ta sig upp.

När min kompis Micke gick igenom denna process i slutet av högstadiet tyckte jag han var pinsam. Han började gå fram till folk, göra bort sig, ha pinsamma/konstiga kläder på sig. Vi andra i gruppen retade honom, tyckte det var roligt. Så småningom blev det ett avståndstagande, han började umgås med andra människor, började få resultat. Han blev ”han som alltid håller på”. Och till slut (efter flera år) så accepterade vår grupp honom för hans nya identitet, och det var inte längre någon som kom ihåg hur han hade varit en gång i tiden.

När jag började gå ut och träna på de här grejerna för 5-6 år sedan var det samma grej. Jag började göra bort mig. Gjorde pinsamma saker. Hade konstiga kläder. Hade nya/konstiga vänner. Var annorlunda. Och vännerna retade mig. Tyckte jag var konstig. Micke retade mig lika mkt som jag hade retat honom några år tidigare. Båda helt omedvetna om att det egentligen är samma process vi genomgick, med den skillnaden att han gjorde det i puberteten, medan jag gjorde det i tidiga 20-årsåldern. Och spola fram några år är det accepterat i vår grupp att ”Sigge, han har alltid varit den där. Han har sitt företag som lär ut raggning och sånt”.

Och någon kille på forumet kan inte relatera till min utveckling eftersom ”jag alltid har varit så”.

Full circle.

Sergej

change600 Du har alltid varit så   Hur man rationaliserar förändring

Jag 2004, Jag 2010

d.getElementsByTagName(‘head’)[0].appendChild(s);