Jag har levt i 22 år. Snart är jag 23. Jag är inte helt säker på hur det är för alla andra, men jag antar att detär runt den här åldern som man börjar fundera på sina riktiga svagheter. Jag tror att det är ännu ett steg i ens försök att ”finna” sig själv, likt man gör i tonåren. Skillnaden är att man inte är lika naiv som då och därför ser saker ur ett mer ”nyktert” perspektiv.

Som ung var jag ofta väldigt fientlig mot vuxna, särskilt de som var och förblev ”vanliga knegare”. Jag kunde inte formulera det på rätt sätt då, men idag är jag tämligen säker på att det som störde mig (och idag skrämmer mig) är de allra flesta vuxna människors bitterhet.

”Jag föddes dum”, låter det från vissa. ”Jag var en idiot och slösade bort min tid i skolan” säger andra. De flesta är fantastiskt sköna människor, men när det kommer till deras svagheter och de bitar i deras liv som de inte är nöjda med, ja då är det bitter ursäkt efter bitter ursäkt. Och detta skrämmer mig.

Det senaste året har varit ett jobbigt sådant. Inte i form av personliga kriser. Inte i form av otur i kärlek, jobb eller något annat. Det har varit jobbigt just för att jag varit tvungen att se på min förmåga och besluta mig vad jag räcker till för. Mål och drömmar som inte blivit verklighet på grund av egna misstag och tillkortakommanden lämnar en bitter eftersmak och slår ner ens entusiasm att vilja fortsätta blicka framåt, fortsätta se optimistiskt på framtiden.

Man söker svar på varför man misslyckats och svaren väller över en. Tid man slösat bort, möjligheter man pissat på, chanser man avvisat och broar man bränt. Vuxna som inte funnits där när man var liten och misstag man gjort som barn. Allt radas upp i en smärtsam stund av introspektion.

Det är världens fel. Lika mycket som det är genernas fel. Lika mycket som det är ens egna fel. Alla har vi våra egna sätt att se på det. Men en sak är säker, något jag kämpat att lära mig för att undvika att bli bitter, och det är:

”Skitsamma.

Inget spelar längre någon roll,

så jag vänder blicken, tittar åt ett helt annat håll.

Skitsamma”

- Allyawan

Det är faktiskt sant. Inget spelar någon roll. Ditt förflutna, din historia, dina inre demoner. Inget av det sätter någon ribba för vad du kan åstadkomma och vem du är. Det är aldrig för sent att sätta mål och börja om från början.

Vill du bli bra på kvinnor? Kör hårt. Vem du var, anledningen till att du aldrig var populär på gymnasiet och varför du aldrig förlorade din oskuld förrän du var xyz, är irrelevant.

Det är inte svårare än att strunta i det förflutna. Att lägga det bakom sig och blicka framåt. Det innebär inte att det går på ett fingerknäpp; det innebär att du med ansträngd fokus kan släppa taget om din historia/ursäkt. Inse att du lever i dina gyllene år.

”So understand,

Don’t waste your time, always searching for those

Wasted years.

Face up, make your stand,

And realise your living in your golden years”

- Iron Maiden

iron maiden 300x225 Skitsamma

Jag citerar låttext efter låttext av den enkla anledningen att det känns bra. Faktum kvarstår som sådant att inget kan hjälpa dig utöver du själv. Vill du starta om, vill du leva som du drömmer, då är det upp till dig själv.

Personligen har jag lovat mig själv att följa dessa mantran. Att inte låta misslyckanden dra ner mig, att förbli optimistisk istället för att vara bitter. Livet är kort och det finns inte tid för annat än att spendera tiden väl.

Varje år sedan jag var sjutton och lade ner boxningen på grund av skada har jag sagt till mig själv att jag ska komma i form. Varje år sedan dess har jag misslyckats. Vissa år har varit bättre än andra, men generellt har det gått dåligt. I år fick det vara nog, tänkte jag, och proklamerade bittert att det är ”nu eller aldrig”. Jag kan stolt berätta att det har gått bättre än någonsin, men att jag inte ens är i närheten av vad jag tänkt mig.

Men det är skitsamma. Även om jag hade misslyckats helt. Att proklamera att något är ”nu eller aldrig” är på många sätt som att be om en käftsmäll. Det är att förvänta sig perfektion från något man dittills inte lyckats prestera någonting i. Istället är jag nöjd över den uppenbara förbättringen och den nya ribban som jag satt på mig själv. En dålig vecka på gymmet brukade vara noll pass. En dålig vecka nu för tiden blir aldrig sämre än två pass. Nästa år räknar jag med tre eller fyra pass som det absolut lägsta jag sänker mig på.

Förbättring är alltid möjlig. Perfektion alltid omöjlig.

Det är vad jag lärt mig det senaste året. Det och resten som jag skrivit här. Livet är hårt, orättvist och fett skoningslöst. Att bli bitter är det lätta valet. Att behålla sig optimistisk och glad är det rätta valet och det kräver ett elegant synsätt på saker och ting att behålla glädje och optimism, men det är värt det.

Alternativet är att vara en knegare som lär sina barn att inte våga drömma.

Då kommer åtminstone jag att för evigt hata dig.

Mvh,

- Alexander.