Det har cirkulerat en frågeställning på forumet som har debatterats flitigt de senaste veckorna. Frågeställningen om huruvida det är rättvist eller inte att det är vi killar som får göra allt jobb.

På ena sidan argumenterar killar att många tjejer upplevs som tråkiga, dömande och inte alls uppskattande över det faktum att killar samlar mod för att gå fram och sätter sitt självförtroende på spel. Vissa går så långt som att inte ens kunna förstå att andra killar tar sig mödan att göra det då det innebär att sakna självrespekt att gå fram till tjejer när de beter sig så som de gör.

Den andra sidan argumenterar för att tjejer lägger ner lika mycket möda som killar i dejtingspelet, bara det att de gör det på andra vis. Dels att deras kläder och smink är ca tusen gånger jobbigare att få ordning på än killars, men också att tjejer får kämpa mer för att få igång ett förhållande och så vidare. I denna sidas argument finner man också att tjejers ibland nedlåtande attityd existerar som ett resultat av dåliga raggningsförsök och att det fungerar som en sköld mot tråkiga och/eller ointressanta killar.

Det lustiga med den här debatten är att den absolut inte verkar få sig ett slut. Den första sidan verkligen insisterar på att balansen är orättvis och att de inte kan med att blotta sig själva (eller ens finna tjejer värda ett försök) under sådana omständigheter.

Grejen är den att trots att jag står på den andra sidan och håller med fullt ut att spelet jämnar ut sig överlag (till viss mån även väller över som mer fördelaktigt åt killar än tjejer) så förstår jag den första sidans motsättningar. Förstår som i att jag förstår att det är svårt för dem att se vårt perspektiv.

Har man svårt för att gå fram till tjejer och ens erfarenheter bara består av bittra misslyckanden (vilket hänt oss alla och som, under vissa perioder, gjort oss bittra – åtminstone har det hänt mig) så är det svårt att se den andra sidan av myntet. Jag har full förståelse för detta.

Vilket gör att jag också känner full förståelse för att våra argument inte biter och inte alls verkar verklighetsförankrade. För en person som aldrig upplevt det liknar det ett cirkelargument att hävda att ens relation till kvinnor blir bättre och att kvinnor överlag tenderar att vara snällare och mer intressanta när man blir duktig på att umgås med dem.

Mitt svar och inlägg i debatten är därför inte ett försök att peka på vad som jämnar ut den upplevda ”orättvisan”. Mitt svar är istället att det spelar ingen roll. I min syn är perspektivet helt fel. Det är inte en fråga om rättvisa eller jämn balans. Det är enbart en fråga om hur man förhåller sig till sina mål i livet.

Om du skulle vilja bli väldigt vältränad så kan du se på människor runt omkring dig och i nästan alla fall hitta gott om exempel på människor med bättre genetiskt anlag, eller om du vill starta ett företag så kan det kännas orättvist att andra har bättre resurser, kontakter och möjligheter till att marknadsföra sig, trots att din produkt är bättre.

Vad jag vill komma fram till är att man kan finna orättvisor överallt där man letar efter dem. På samma sätt kan man (oftast kräver det lite mer ansträngning) finna saker som är rättvisa eller till och med orättvisa fast åt ens egna fördel. Jag hävdar att inget av detta spelar någon roll, att det aldrig bör vara ens utgångsläge.

Istället är det följande tankemönster som bör ockupera ditt huvud varje gång du har ett mål:

Vad vill jag göra? -> Hur gör jag det? -> Vem är ansvarig för att det blir gjort? -> Vem är ansvarig om det inte går bra?

Svaren är att det är du som ska göra de saker du vill göra och att det är du som är ansvarig för att det blir gjort och att det är du som är ansvarig för om det inte går bra. Självklart finns det faktorer utöver du själv som påverkar, men den enda faktorn som DU kan påverka är dig själv. Du kan inte förändra världen, du kan inte förändra de upplevda ”orättvisorna” och lika lite är det relevant att du ens gör det.

Vill du ha kvinnor i ditt liv? Ja, visst kan det tyckas vara orättvist att de inte går fram till dig, men om du faktiskt är den som är intresserad och vill ha dem i ditt liv så är det du som får ta initiativ. Självklart vore det bra om du hade gener som gjorde att du alltid var smal, oavsett vad du åt, men vill du nu ändå gå ner i vikt, ja då får du ta dig till gymmet och lägga mindre mat på tallriken. Samma princip, oavsett rättvisan i omständigheterna.

Frågan är inte om världen är rättvis eller inte, frågan är om du är aktiv eller passiv? Är du en aktiv person som tar ansvar för ditt liv och dina mål? Tar du initiativ för att saker ska bli som du vill, eller sitter du som en passiv åskådare och hoppas att saker och ting ska bli som du önskar?

All diskussion utöver det är överflödig och extremt intetsägande, vilket också är min sammanfattning på detta inlägg.

Tack för idag och välkommen tillbaks på Fredag då jag tänkt fortsätta min helgspalt.

- Alex

P.s. För er som missat detta så är detta inlägg dedikerad till Amber Heard av den enkla anledningen att hon är vacker som en vårvind. Sådetså.