Wolfenstein Storytelling

94479 WOLFENSTEINGMOFO Wolfenstein Storytelling

Grabbar! Nu vet jag inte om ni spelat Wolfenstein, men alla har nog spelat något FPS (First Person Shooter) spel. Om inte det så kolla bilden så fattar ni vilken typ av spel jag menar.

Det här är en jättebra metafor för hur man ska berätta historier.

När du berättar en historia, lev dig tillbaka i stunden och berätta så detaljerat och så känslosamt att du känner att hon lever sig tillbaka i stunden. Måla upp en bild, måla upp vad du ser, vad du hör, vilka smaker och lukter du känner. Beskriv hur du mår. Använd så mycket känsla du bara kan förmedla när du berättar. ”Och då, när jag går runt i den där gången med de skumma bruna väggarna, fascineras av de konstiga nazistiska tavlorna, och allmänt känner rädslan över att vad som helst kan hända när som helst. Just då hoppar det fram en snubbe. Han har brun uniform och ser riktigt jävla arg ut. Men jag hinner inte tänka, jag bara tar tag i mitt vapen och skjuter. Ljudet av skotten smattrar, och jag undrar – lever han, och framför allt – lever jag?”

Nånting sånt. Min poäng är denna: Hon vill inte höra sanningen. Hon vill inte höra vad som verkligen hände. Hon är där för att hon vill höra din högst subjektiva version av vad du upplevde. Hon vill se vad du ser, känna vad du känner. Hon vill bli indragen i din värld, veta hur det är att vara du.

Ack så många killar gör det klassiska misstaget. De kör Pacman storytelling. Berättar ”sanningen”, ur ett gudsperspektiv, uppifrån, om hur saker var och vad som hände.
pacman multi agent Wolfenstein Storytelling

”Och då fanns det två killar som jagade en, så man var tvungen att springa runt hörnen och gömma sig från dem. Det gick bra dock, jag tog alla prickarna utan att de lyckades fånga mig! Det var kul!”

Med detta sagt – tro inte att en historia måste vara full av action. Det är lite utanför denna metafor, men kom ihåg att händelserna inte är vad som gör historien – det är känslorna. Om man snackar med CR-instruktörerna är det sällan all awesome shit vi berättar om som vi har gjort. Vi pratar oftast om vardagliga ting, förmedlar hur det är att vara i mitt liv, hur det känns att vara jag liksom. Så när ni tänker ihop vad ni ska berätta för historier för brudarna – tänk inte att det ska vara action. Det ska inte vara något som imponerar eller liknande. Det ska vara något kul som säger något om vem du är och hur ditt liv ser ut!

Mer info om hur man pratar finns i en gammal bloggpost jag skrev för ett tag sen:
http://www.c-r.se/2008/08/21/hur-man-pratar-del-1-olika-satt-att-prata/
http://www.c-r.se/2008/08/28/hur-man-pratar-del-2-att-uttrycka-kanslor/

Med gammal tvspels-metaforisk kärlek,
Sergej

Hur man pratar, del 2: Att uttrycka känslor

Så, i min förra post i ämnet kom vi fram till att det bästa sättet att ge värde i en konversation är att uttrycka känslor. Hur gör man då det?

Många av er som läser detta har säkert spelat något datorspel i förstaperspektiv, som gamla hederliga Doom, Wolfenstein, Quake, CS, och allt vad de hette. Dessa spel var spel där man aldrig såg sin ”gubbe”, utan det man såg var det som gubben såg. Man såg så att säga genom gubbens ögon, man upplevde det gubben upplevde.

Samma perspektiv ska du sikta på att lyssnaren ska få uppleva av dina berättelser. Det finns en väldigt bra mätenhet på om lyssnaren upplever det som du berättar om – och det är om du själv återupplever berättelsen. Om du själv lever dig in i minnet av händelsen eller det du berättar om, och berättar ur ditt perspektiv så kommer lyssnaren också att göra det. Om vi gräver oss ännu djupare in i det hela kommer ännu ett par råd:

Måla upp bilder
Precis som i ett förstapersonsspel är det viktigt att lyssnaren SER allt som du ser när du återupplever berättelsen. Berätta vad du ser och hur det får dig att känna dig, vilken stämning som finns, vad du upplever, etc.

Din subjektiva sanning
Många killar gör misstaget att de vill berätta ”sanningen”, den objektiva sanningen, hur det låg till, vad som hände, etc. Detta är dock ett feltänk. Faktum är att tjejen sannolikt inte vill höra om vad som hände – hon vill lära känna dig och vad du kände när du upplevde det du upplevde. Så bry dig inte om att berätta objektiva saker – berätta subjektivt, utifrån vad du själv såg, tyckte, kände.

Skippa ”man”-perspektivet
Ett klassiskt exempel på killars försök att berätta den objektiva sanningen är att de berättar i man-perspektiv. Det är ett enkelt ord, men det förstör så mycket. Att berätta i man-perspektiv är dels ointressant eftersom hon vill veta vem du är och vilka händelser som format dig, och också extremt pretentiöst eftersom du gör anspråk att i princip vara gud – den som känner till den objektiva sanningen om händelser.

Två exempel:
”Och så var man i Afrika, och besteg ett berg. Och när man bestiger ett berg så är det viktigt att man packar rätt.”

”Och så kommer jag ut där, på flygplatsen i Tanzania, full av förväntan över hur det kommer att gå till när jag ska klättra upp på ett berg. En lokal turistguide som ser ut som en blonderad doktor alban utan tänder informerar mig om att det är viktigt att ha med tillräckligt med kläder i packningen.”

Visst, det andra var betydligt längre, men den egentliga informationen som förmedlades var densamma. Den första historien berättade den objektiva sanningen, den andra historien berättade ur mitt perspektiv vad jag skulle ha kunnat upplevt (nu har jag aldrig varit i afrika, utan det var bara ett exempel jag hittade på). Ni förstår säkert.

Hur skapas hjältar?
Jag vill att du tänker på en sak som oftast kännetecknar hjältar i böcker, filmer eller tv, eller vad som helst. Till att börja med är de oftast i centrum, och eftersom man lär känna dem så känner man med dem, även om de kanske inte är så trevliga människor egentligen. Hur många känner egentligen inte med Gudfadern, eller Tony Montana när de ser filmerna? Även om de snubbarna inte är helt vettiga så hejar man på nåt sätt på dem.

Men det va inte det jag tänkte ta upp. Positiva hjältar i berättelser skapas alltid på ett sätt: De slängs ofrivilligt i en situation där de tvingas ta ett ansvar som de med mycken möda lyckas överkomma. Ingen hjälte nånsin har resonerat i termer av ”nu ska jag göra något heroiskt” och sedan gjort det. Utan det handlar om att något MÅSTE göras och att ingen annan kan göra det, eller att han blir inslängd i en situation där något heroiskt måste till av honom. Tänk på det om du berättar historier om dig själv, så det inte framstår som skryt.

Att hypea, måla och överdriva
Våga använda dig av dessa tre verktyg. När du berättar, beskriv hur fantastiskt underbart bra något, våga använda dig av alla medel tillgängliga för att måla upp bilder och scenarios så att lyssnaren får känna vad du känner. Använd många adjektiv för att beskriva saker, tänk hur bokförfattare gör som har hela stycken om en liten blomma. Våga överdriva – kom ihåg att det är din subjektiva sanning som räknas. Om det krävs att du spetsar till historien lite grann för att lyssnaren ska uppleva det hela lika starkt som du gjorde det från början så ta dig friheten att göra det.

Tänk också på att använda din röst på ett målande sätt, använd ditt fulla register av röstlägen, ansiktsuttryck och kroppspråk för att förmedla det du vill ha sagt. Detta är extremt viktigt och kräver träning. Så ta alla tillfällen i akt, berätta berätta berätta för folk, så ofta som möjligt, också mycket som möjligt. Bli en man av historier brukar vi säga, så kommer du kunna hålla människors uppmärksamhet.

Det var allt från mig för denna gång! Ha det gott, berätta historier nu!