För några år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle säga och verkligen mena något sådant. Låt mig vara ett sexobjekt. Låt mig vara just bara en häck som svassar förbi och en kropp du vill knulla. Låt mig vara kvinna i min sexuella bemärkelse och jag lovar – jag kommer se dig som en kuk på ben, en häck jag vill sätta tänderna i och ett sexobjekt jag vill knulla.

Ja, jag trodde jag aldrig skulle stå för sådana ord och det finns en viktig orsak till varför. Den som själv går omkring med ett hora madonna komplex – den kvinna eller man som innerst inne inte tycker att det är helt ok att bara hänge sig åt lust och njutning bara för sakens skull den personen har svårt att respektera den som faktiskt gör så utan hämningar. Och den bristen på respekt är avtändande – det som gör en kommentar äcklig istället för sexig.
En annan orsak är att jag och jag tror många med mig har haft någon sjuk föreställning om att om jag låter den kroppsliga delen, den sexobjektifierade delen av mig ta plats och användas så kommer resten, personen jag, inte synas. Vilket är fel fel fel.

För helt ärligt. Det är inte när jag diskuterar hur eu’s tariffer och jorbruksbidrag påverkar sockerhandeln i sydamerika eller mjölkmarknaden i afrika som jag gör någon kåt. Och nej, jag blir heller inte kåt av någons fina handling eller intelligenta utläggningar utan det kan vara en rörelse, konturen av skulderbladen som avtecknar sig under en t-shirt eller en snygg häck. Sättet att gå. Glimtar av hans kropp som i sig inte behöver vara sexuella – men min objektifiering av dem – i sätt min projicering av min fantasi på honom är det som får det att suga till i magen, musklerna drar ihop sig och en blixt av värme hugger till. Och det är den reaktionen som är så kraftfull, som är det jag vill känna men som jag också vill orsaka hos någon annan.

Så därför. Tillåt dig själv att se mig som a piece of meat och för guds skull visa det! Uppbundna i allt vad korrekthet ska heta så måste jag säga att det är ofta skittråkigt att vara kvinna här i sverige. Kanske är det för att alla är så bortskämda av vackra människor att samma reaktioner inte triggas lika fort. Men jag tror att det mer ligger en jantelag i att inte våga visa uppskattning. En rädsla för att bli missförstådd eller bli tagen som en gris. Men fan vad tråkigt det är! När människor ska spela svårfångade och inte vågar visa sin uppskattning. Och det märks så tydligt. Ett exempel är om man som tjej hånglar med en annan tjej. Vissa killar tänder på det andra inte. Exemplet rör de som faktiskt tycker att det är sexigt och då kan de antingen välja att visa det och uppskatta det – för den uppskattningen är en del av objektifiering – en del av en fantasi oavsett vad för fantasi eller om man vill leva ut den eller inte – men den objektifieringen säger mig att jag är sexig, sensuell och kvinnlig, en känsla som så som jag nämnde tidigare, är nästan lika kraftfull som den känsla som triggas när jag själv objektifierar män eller kvinnor. Uppenbarligen kommer jag vilja vara i närheten av personen som ger mig känslan. Uppenbarligen kommer jag se hur jag kan trigga den igen. Uppenbarligen kommer jag börja jaga dig.

Sen har vi den andra reatkionen. När killen av rädsla för att bli manipulerad eller skrattad åt fnyser åt ”showen” och spelar svårfångad. (ok som sagt om man faktiskt inte tänder på det) Det tråkiga med det beteendet är att det inte triggar en positiv spiral av positiva känslor och positivt handlande. Utan det dödar fantasin i sin vagga och det dödar känslospiralen. Vilket är sjukt sorgligt för jag antar att jag inte är den enda som vet att när du är kåt så blir jag kåt och om jag visar att jag är kåt så blir du desto kåtare. osv.
Och jag är nog inte den enda som går igång som fan på lite äkta hänsynslöst sex som drivs av att jag bara måste ha dig nu! Personligen så har i alla fall jag svårt att utnyttja (utnyttja eller ge är förmodligen samma sak här) någon på det viset om jag inte på ett eller annat ser honom som ett sexobjekt- i alla fall för stunden.

Så kom igen folk. Sprid lite uppskattning och lite kärlek. Nästa gång ni ser någon sexig person gå fram och säg det utan mer intention än att bara dela med dig av den tanken. Objektifiera mera och se det otroligt sexiga i det.

Kram/Ottilia

Jag vågar säga mer saker, jag står för det jag säger, håller jag inte med någon säger jag det utan att bädda in det diplomatiskt i fina ord, men samtidigt klargör man att det är vad jag står för, och det är helt okej att vi inte tycker lika.

Men nu senaste, jag försöker pusha mig till max varje utekväll, jag vill nå min topp, varje kväll försöker jag gå ett steg längre, trappsteg för trappsteg har jag avverkat. Det är svårt att se första trappsteget, det var ett tag sedan man stod där, tidsmässigt så är det inte en så lång tid sedan men om man jämför sedan starten, dock så är det inte samma sak längre, fortfarande inget spår utav att trappan ens är halvt avklarad, det finns inget mål.

Hur gör jag då? Jag strävar inte mot något direkt, jag har ett flytande mål, men samtidigt som jag har detta mål och försöker pusha mig själv så märker jag att jag försvinner halvvägs och tappar mig själv.

Samtidigt som jag hela tiden försöker pusha mina gränser så har jag jävligt roligt, det är inte alkoholen som gör det roligt, har aldrig druckit så här litet ”generellt” på utgångar.
4/5 utgångar då folk frågar ”var det roligt igår?” Så kan jag svara helt ärligt; Ordet roligt räcker inte till.

Men jag prioriterar att pusha mina gränser, jag kör inte längre ”Go with the flow”, kör på ditt egna flyt och vad du vill göra just nu! Visserligen så har jag nästintill alltid roligt när jag går ut, men jag känner nästan ett tvång att gå ut numera, varför? För att vara social med allt och alla är som mycket annat, säg tv-spel.

Du kan vara jävligt bra på det då du spelar mycket, men om du tar en längre paus så är du inte ”jävligt bra” längre när du kör igång igen, du kanske ”bara” är bra då. Jag vet inte hur lång tid det tar för specifikt MIG att falla bakåt, så jag prioriterar bort mig själv med att jag kanske någon fredag/lördag kväll egentligen skulle vilja sitta hemma, sippa på ett glas vin, glo på någon dålig film som avbryts var 15:e minut utav jobbig reklam om tandborsten Sveriges tandläkare rekommenderar.

Jag prioriterar bort mig själv för att jag vill pusha mig själv, inte vad jag VILL göra just nu, utan kör alldeles för ofta på vad jag BORDE för att utvecklas, ibland är det kanon, det har gjort extremt mycket för mig. Men samtidigt, det är dåligt beteende att inte göra som man själv vill då och då.

Därför ska jag sitta hemma ikväll, sippa på mitt billiga vin, slappna av, sova ut.

För att vara helt galen imorgon på krogen, eller nej förresten, så fort jag sätter foten utanför dörren ska jag bryta sociala regler. Prata med folk, ge den där lilla kommentaren som faktiskt förgyller en annan persons dag.
Gör vad du vill, sitt hemma själv och ta det lugnt, men inte varje kväll. Prioritering, mina vänner, prioritering!

Puss!

Någonstans i början av resan, resan man gör när man vill jobba med sig själv och sitt inre inser man med all säkerhet att det är en förändring man vill åt. Och för att få till förändringen kommer det krävas att du antar dig själv olika typer av utmaningar.
Oavsett om det gäller att bli en social person, ragga brudar, lära dig köra långtradare, lyfta 150 kg i bänkpress, dansa med vargar, argumentera mot Paolo Roberto om proffsboxning eftersom du minsann tycker att det ska vara förbjudet i Sverige att utöva sporten.
Oavsett vad du känner att du inte är nöjd med och vill förändra till det bättre kommer du mötas av utmaningen.

Jag tror att en av dom största faktorerna till att vara lycklig är att anta olika utmaningar och verkligen bjuda upp till en förändring.
Många som läser detta har ju kommit till en punkt i livet där man känner ”Fan, jag trivs inte med hur jag är idag, jag vill göra något åt det!” och
pang! Det första steget i processen är uppfyllt.
När du har insett detta måste du damma av Rambokniven, fram med kamouflagebrallorna och dra på dig det röda pannbandet för nu är det dags att göra dom utmaningarna som krävs för att du ska nå ditt mål/din förändring.

Om vi tar ragga brudar som exempel så måste du nu ta tag i dig själv, du måste utmana ”ödet”, du måste ta fem steg fram till den främmande personen och säga ”Hej!”. När du gjort detta och insett att det inte var som att desarmera en bomb i down town Irak dvs du skulle förmodligen dö på kuppen, kan du nu andas ut!
Du överlevde! Det värsta som hände var kanske att du fick ett ganska svalt ”Hej!” tillbaka, men fuck that du samlade mod och klarade utmaningen, vad var det värsta som kunde hända?
Att ställa sig den frågan ”Vad är det värsta som kan hända?” tror jag är nyttigt i alla typer av sammanhang det är som talesättet ”If it wont kill you, it will only make you stronger”.

När du nu insett att man får en liten kick av att luta sig ut över klippkanten kommer du nästa gång våga luta dig lite mer ut, och lite mer, och lite mer och… SWOSH helt plötsligt har du ramlat från klippkanten och först då inser du att det inte gjorde ett skit eftersom du kan flyga som en havsörn!

Med successiv träning i små portioner oavsett vad du ska göra så kommer du samla på dig erfarenheter i varje liten utmaning du gjort för att nå din förändring. Det kommer tillslut inte vara någon som helst big deal att gå fram till en främmande person och snacka eller lyfta dom där 150 kilona i bänken eller vad det nu kan vara.

Just den här frågan är en av mina favorit frågor som jag ställer mig själv jämnt när jag står inför en utmaning.
”Vad är det värsta som kan hända?”, om det värsta som kan hända är att någon blir djupt sårad, någons hälsa står på spel, du är på väg att göra ett grovt brott eller nått annat riktigt grovt. Ja, då kanske du ska tänka efter en extra gång.
Men i dom allra allra flesta fallen så händer ingenting, ingenting förutom att du själv växer som människa i och med att du vågar, vågar anta utmaningen.

Och när du stöter på motgångar som är oundvikligt när man ska bli bättre på något, som när du själv hamnar i en pinsam situation och det inte riktigt går som du tänkt dig.
Gör som jag, berätta exakt hur töntig och pinsam situationen var och hur misslyckad du kände dig, berätta detta för dina närmsta vänner och skratta så tårarna rinner tillsammans!
Finns inget roligare och charmigare än en person som kan ha kul på sin egen bekostnad och gjorde du även något som dom andra förmodligen inte skulle ha gjort eller utsatt sig för. Då vinner du dubbelt så mycket kärlek och bekräftelse eftersom du kommer framstå som orädd och prestigelös.

Så kontentan av det hela, för att bli en lyckligare människa våga göra en förändring om du inte trivs med en viss del av ditt liv!
Byt jobb, byt livspartner, byt kön, flytta till en annan kommun, skaffa dig fler nya vänner men behåll dom gamla!, våga tala inför en större samling folk, köp ett gymkort, gå ner i vikt eller vad det nu kan vara!
Bestäm dig för en förändringen, anta utmaningarna som kommer där till, lägg upp en plan för hur du ska lyckas!
Och glöm inte det viktigaste, se till att ha kul på vägen!

/
John

* Var inte för på
* Var inte skum/creepy

Och det är ungefär allt de har att säga. Det gav oss inte alltför mycket. Den första punkten kan vi väl iofs stryka, sök efter Sanjis post ”Att inte vara needy”, så har vi det löst. Men hur på ska man egentligen vara då? Hur kan man gå hem med någon första eller andra gången man ses om man inte är på? Vi brukar säga att konceptet med att ta initiativ, att leda, också är attraktivt. Hur går dessa två ihop i praktiken, och vari ligger egentligen skillnaden mellan att vara för på, mot att vara en stark man som tar för sig?

Låt oss ta två exempel:

Pelle är ute, han träffar en tjej som han börjar prata med. Pelle har inte träffat några trevliga tjejer på ett bra tag och känner verkligen att han behöver få sig något. Dessutom är tjejen han träffat väldigt trevlig. Han bestämmer sig för att han vill ha henne, och gå hem med henne ikväll. Så Pelle börjar föra det vidare, han tar mer på henne, frågar lite saker om henne, för han har läst att man ska visa intresse för tjejen också. Ganska snart försöker han kyssa henne, men det går inte. Så han fortsätter att visa hur intresserad han är, han behöver ha den här tjejen, nu helst! Han fortsätter ett tag, frågar fler frågor och tittar henne djupt i ögonen. Sen går tjejen på toa för att aldrig mer komma tillbaka.

Vad gick fel? Vad hände egentligen?

Johan är också ute och träffar några tjejer som han börjar prata med, de är också ganska trevliga. Han tycker om en av dem speciellt, och bestämmer sig för att de ska ha en sjukt rolig kväll ihop. Han bjuder på sig själv, visar genuint intresse för henne, och börjar även han ta saker till en ny nivå, ta mer på henne och snart försöker han kyssa henne. Men det går inte heller. Johan rycker på axlarna och berättar en historia om en kul grej som hände förra veckan istället. Han fortsätter vara trevlig och avslappnad och ger hela gänget en riktigt rolig kväll.

De går sedan vidare till nästa ställe ihop.

Vari låg den stora skillnaden här? Deras beteenden var inte speciellt olika men resultaten var det definitivt. Främst två faktorer gör i min mening skillnaden mellan att vara för på och att bara ta mycket initiativ.

Värde och mindset. Vad gjorde Pelle, han ville ha någonting ifrån tjejen, sex, närmare bestämt. Han ville ha hennes uppmärksamhet och uppskattning. Han ville ta värde. Johan å andra sidan bestämde sig för att han skulle dela med sig av sin grymma kväll och låta henne och hennes vänner ta del av den. Han uppskattaes hennes uppmärksamhet, men krävde den inte. Han gav värde.

Varför är då dessa tankesätt och teorier viktiga? Att ta initiativet, att våga leda och föra relationen/situiationen framåt är väldigt kraftfullt. Det är därför ”caveman” fungerar. Jag har en god vän som introducerades till communityt för kanske 3 månader sedan efter 2½ års förhållande. Han hade redan stor social kompetens och gott självförtroende, han var en värdegivare, men hade inte tidigare haft några större framgångar med tjejer. Vad som gjorde skillnaden var att han vågade ta initiativ, nu hånglar vi, nu ska vi ses, nu följer du med hem till mig. Nu får han ligga långt mer än socialstyrelsen rekommenderar.

Så ut och ta för er pojkar, men kom ifrån rätt mentalitet

Mister M
Det tog mig lång tid komma igenom den barriären, att VÅGA sätta mig själv på spel, för det är först när man vågar bli helt försvarslös och verkligen ge sig till sitt syfte som resultaten kommer. Det är vad vi försöker göra på våra bootcamps, att snabba upp den process som vanligtvis tar månader, och pusha in studenterna i en högre nivå på endast en helg, vi ger dem tillåtelse att våga.
 
Det är i min mening en grundläggande princip för framgång, att våga, oavsett vilket område i livet vi pratar om. De företag som vågar satsa och ger järnet i en lågkonjunktur kommer ut först och starkast. Den som vågar kasta sig in i varje närkamp med 100% dedikation kommer vinna de allra flesta. Den som vågar sätta sig själv på spel för vem som helst att slå ner på, skulle de så önska, kommer ut ur situationen med en klart djupare kontakt med människan ifråga. För att våga är en attraktiv egenskap. Vi kan återanknyta detta till TheMans serie om alfakonceptet: Alfavargen i gruppen går helt avslappnad mellan sina konkurrenter, han vågar lämna ryggen öppen, för han vet att han inte behöver oroa sig. Betavargen däremot går ständigt spänd, med full koll på sina konkurrenter, alltid redo att slåss. Han vågar inte slappna av.

På samma sätt vågar vi slappna av i sociala sammanhang, vågar blotta halsen för hugg ifrån diverse damer, vågar utsätta oss för en potentiell diss. Bara att gå fram till en tjej, helt nykter och samlad, och starta en konversation är attraktivt. Du särskiljer dig för du vågar. Man kan bygga vidare på detta i all oändlighet och koppla diverse koncept till detta, du vågar leda för du är inte rädd för att hon skall säga nej eller vara missnöjd med beslutet. Då får hon väl säga det, inte mycket mer med det. Du vågar släppa taget om henne en stund, för du är inte livrädd för att förlora henne – och även om du är det, så kastar du dig ut för stupet ändå.

Jag diskuterade häromdagen med Legend, min rumskamrat, om att komma riktigt nära människor, om att få en djupare kontakt. Här är det i min mening centralt att våga, våga släppa någon inpå dig, våga berätta de saker om dig som inte alla vet, de saker som, om personen ifråga ville, skulle kunna berätta för alla människor, peka på dig och skratta. Att våga lita på att personen inte kommer utsätta dig för en sådan sak. Ingenting är mer kraftfullt, och man kan nästan känna hur mycket närmare personen man kommer när han eller hon i förtroende berättar att de skäms för det, att de egentligen är rädda för det, att detta har hänt men att de inte vågar berätta det annars.

Slutligen vill jag hävda att det är oerhört viktigt att alltid våga, inte bara när det gäller detta, att bli bättre på tjejer. Våga be om högre lön än vad som är rimligt. Vad kan hända? Våga byta jobb om du inte trivs till 100%. Många jag känner är fast i samma mönster, av rädsla för det okända och det otrygga. Våga testa nya saker, smaker. Det kommer att göra dig till en attraktivare människa, det är jag säker på. För det är sant som vår käre dansk sa en gång:
 
”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”
- S.Kirkegaard

/Mister.M

Förutom legenderna. De som aldrig blev gamla och aldrig försvann. De vars drömmar alltid stod klara och slungades ut i äventyr som aldrig skall glömmas. De vi ser upp mot och långt ner i benmärgen önskar att vi kunde få vara.

Men livet spinner vidare. Vår ungdom blir gammal och när vi är gamla försvinner vi. Våra drömmar tynas bort av de vardagliga sysslorna av att ha ett jobb, skaffa pengar, betala hyran och allmänt leva ett ”normalt” liv. Vi längtar efter pengar för att köpa en tv så att vi kan se på filmer som visar oss äventyr vi vill uppleva.

Vi är rädda för döden för att vi egentligen inte hunnit uppleva livet än.

Som din vän råder jag dig att ta en risk.

Vad har vi i livet egentligen? Vad är det vi äger? För endast det vi äger kan vi förlora. Endast det vi kan förlora, behöver vi vara rädda om.

Våra kläder. De kommer att slängas och de kommer att förstöras. Vi föddes nakna, ändå har vi kläder just nu. Vi har använt oss av vår egna kraft att skapa pengar till att köpa kläder. Så vem bryr sig om vi förlorar våra kläder? De är bara något vi lånar under en tid tills de rivs sönder eller försvinner. Likaså gäller alla våra materiella ägodelar. Att oroa oss för dem skapar onödig rädsla. De ger oss bekvämlighet, men i ett äventyr är bekvämlighet vår största fiende.

Våra vänner. De vänner vi har vill oss vårt bästa. I alla relationer är du den viktigaste personen. Alla människor måste ställa sig två frågor, vart är jag på väg och vilka tar jag med mig? Om han ändrar på ordningen av de frågor så hamnar personen i problem.

Anledningen är för att om du vill leva fritt måste du gå den vägen som tar dig till frihet. Den vägen är din egna och ingen annans. Den är ditt unika fingeravtryck. Om du först frågar vilka du ska gå med kommer du vara tvungen att kompromisera vart du är på väg. Du måste lära dig att i din unika resa till frihet är du ensam. Dina vänner är till för att ge dig sällskap som plus där era vägar går ihop och önska dig lycka till där era vägar skiljs åt. INGET annat!

-> Dina vänner är till för att finnas till som sällskap och stöd där era vägar går ihop och för att önska dig lycka till där era vägar skiljs åt. INGET annat<-

Likaså gäller kärleksförhållanden.

Vi har vår Familj. Rädslan av att förlora familjen. Rädslan av att göra de besvikna.

Denna rädsla är en svår sådan. Den är djupt inrotad i vårt psyke. Sättet att slå sig fri är genom övertygelsen att allt vår familj egentligen vill oss är att vi ska vara lyckliga. För allt det de vill att vi ska göra är vad de tror är vårt bästa. Vad de tror är vår bästa väg till lycka och frihet. Vår familj visste vårt bästa när vi ville klättra i träd som fyraåringar och de sa nej. Vår familj visste vårt bästa när vi som fyraåringar ville ta i eld och de sa nej.

Vår familj vet inte vårt bästa när vi som vuxna män och kvinnor vill nå vår lycka och frihet. Det vet endast våra hjärtan.

Slutligen kan vi fråga oss om vi ens har livet. Livet är mig inte en ägodel, ty livet är endast begränsat till ett antal dagar och en födsel är en garanti för döden. Du kan andas så länge du känner för att andas. Men du lever bara de gånger du tillåter dig själv att leva. De gånger du släpper tag om rädslor, ser äventyret du vill slungas in i och känner varje rädsla i kroppen och tänker, ”Jag lever, fri som en fågel”. Vi har inte livet, vi förtjänar den i stunder vi upplever fullständig extas!

Det enda vi har är vår förmåga att lyssna på vårt inre. Vår förmåga att stå emot rädlsor. Det enda vi äger här i världen är vår personliga kraft. Det är något ingen kan ta ifrån oss. Det är något som endast vi kan förneka oss själva. Så om det finns en rädsla du ska ha, så är det rädslan av att ha låtit ditt liv spinna iväg, din ungdom bli gammal och dina drömmar tyna bort, för att du inte använt din personliga kraft för att lyssna på ditt inre och hittat din personliga väg till frihet och lycka.

Och frihet är som starkast inrotat i vår själ när vi kämpar för den.

Slutligen vill jag skriva ett citat från en film som rör mig väldigt starkt

”Yes, fight and you may die. Run and you will live. But only for a while. For in many years from now, you will lay in your bed old and about to die. And will you not trade all those moments from now to then for one – only ONE chance – to look your enemy in the eyes and say: You can take my life. But you cannot take my Freeeeeeeeedoooooooooom!!!”

- William Wallace ”BraveHeart”

När en man får en kvinna att känna sig obekväm med ett okalibrerat närmande så tvingar han henne i princip att hitta en väg ut ur den obekväma situationen.

Hon kommer antingen:

Guida mannen för att bli mer bekväm (om hon känner sig social och är attraherad av honom ändå)

Eller.

2. Be han gå så att han lämnar henne och tar med sig den obekväma känslan. Detta kan ta sig utryck i en hård verbal attack eller milt genom att ge korta svar alt ignorera honom.

Om du inte kalibrerar från start så kommer det att var smärtsam både för dig och den du pratar med. Om du dock kalibrerar väl, så kommer din interaktion att gå lika smidigt som du pratar med en gammal vän.

Föreställ dig hur du skulle göra om du oväntat springer på en nära vän på gatan eller i en affär eller nattklubb. Ditt antagande kommer att vara att du är välkommen och att personen vill prata med dig. Du förväntar dig en bra respons, helt enkelt. De flesta människor är kalibrerade på detta; de gör det helt enkelt inte med främlingar.

Konsten att kalibrera är densamma vare sig den är mellan vänner eller främlingar. Om du tänker efter hur du göra när du pratar med dina vänner så kan du på samma enkla sätt applicera detta när du träffar främlingar. Ditt liv kommer att berikas genom att du förbättrar din kalibrering, tro mig.

Gör det till en generell regel att vara öppen och varm och förutse bra kontakt med alla som du träffar. Utgå från att ditt närmande är välkommet, så kommer det att skina igenom och chansen att du får en bra respons att bli betydligt högre.