På Djupet med CR (kort klipp från föreläsingen)

Victor föreläser om ämnet ”inner game” (eller ”självförtroende, självbild, självkänsla och tankesätt” på ren svenska).

Det här är ett ämne som det snackats mycket om. Vissa menar att det är ”skitsnack” och att det enda som räknas är praktiska resultat och vissa menar att det är det viktigaste som finns. Vår bild ligger väl någonstans mittemellan.

De inre bitarna av vem man är och hur man ser på sin egen utveckling är extremt viktiga, men det måste kopplas ihop med den praktiska utvecklingen och verkligheten på ett vettigt sätt. I den här föreläsningen så går vi in på skillnaden mellan självförtroende, självbild och självkänsla, diskuterar olika tankesätt och sätt att aktivt välja hur man vill bygga sin egen verklighet.

Inget skitsnack, inget mumbo-jumbo eller new age-flum utan bara baserat på våra egna erfarenheter, vad som faktiskt fungerar och hur man får praktiska resultat i de här bitarna av sin utveckling. Kort sagt hur man mår bättre, tror mer på sig själv och har roligare.

Att ge värde är den enda bestående lyckan.

brand2008 Att ge värde är den enda bestående lyckan.

För att det här ska bli begripligt ska jag först ge er kontexten. Vid sidan av den här delen av mitt liv har jag givetvis en massa andra saker som engagerar mig och som jag brinner för (no pun intended). En av de delarna är politik vilket yttrar sig i att jag bl.a. sitter som fritidspolitiker i Brand- och Räddningstjänstnämnden i Stockholm.

I egenskap av ersättare där så var jag i veckan på Brand 2008 i veckan, en konferens för brand- och räddningstjänstpersonal, politiker och andra som är involverade i den typen av verksamhet.

Vad fan har det med den här bloggen att göra?

Jo, vi här på CR pratar ju ofta om att ge värde till andra människor och att vara positiv som nyckelegenskaper hos en attraktiv person. En av konferensens huvudteman var brand- och räddningstjänsten i Merseyside (det county som bland annat Liverpool ligger i, i Storbrittanien) och det arbete de har gjort de senaste nio åren sen de startade ett projekt för att jobba mer med förebyggande arbete inom brandkåren.

Utan att gå in mer i detalj på allt det arbete de utfört (och som faktiskt var mycket inspirerande) så var en fråga som ofta dök upp från de svenska kollegorna, ”Hur motiverade ni brandmännen att arbeta med de här nya uppgifterna? Många brandmän skulle nog anse att deras jobb är att släcka bränder, och att åka runt och prata med folk och göra hembesök är sånt som socialtjänsten ägnar sig åt?”

Hans svar var det som fick en våg av glädje att gå igenom mig. Han FÖRSTOD inte frågan! Fritt ur minnet svarade han ungefär så här, ”What do you mean? As a firefighter my job is not to put out fires, my job is to do anything I can to save lives and serve the public. How could anyone look down upon anything that serves that purpose? There can be no higher purpose in my book…”

Varpå diskussionen fortsatte så kom det ändå fram att det hade varit så att en del av brandmännen nog hade knorrat och skruvat lite på sig till en början, men som han själv sa, när de väl började med uppgifterna och såg glädjen som människor upplevde av att de faktiskt blev uppmärksammade, hur väl allmänheten tog emot dem och att deras arbete faktiskt gav långsiktiga och mätbara resultat inte bara i form av räddade liv till följd av bränder som aldrig utbröt, utan också ett större förtroende och en ökad ömsesidig respekt mellan dem och medborgarna som de jobbar för. Ja, då växte engagemanget till att idag vara en arbetsuppgift som de allra flesta ser fram emot med både stolthet och ett stort leende.

Vart är jag då på väg med den här berättelsen, mer än att ge er ett exempel på ett exemplariskt sätt att styra räddningstjänst och använda medborgarnas pengar? Jo, det som berörde mig var både den glädje som den här killen hade när han berättade om projektet och dessutom historierna om hur mycket glädje det hade givit brandmännen att vara ute och göra allt de kunde för att förbättra andras situation, istället för att läsa tidningen eller titta på tv på stationen när det inte brann. Jag tror starkt på att en av de centrala sakerna i att vara en positiv och glad människa som känner sig uppfylld i livet är att ge värde till andra människor på de sätt man kan, för man får alltid så mycket tillbaka!

Jag hoppas att alla någon gång har upplevt känslan av att vara en positiv förändrande kraft i en annan människas liv. Tänk på den känslan, hur kändes det? Det extra fina med att försöka vara en värdegivande person är att det är en källa (den enda?) till lycka som aldrig sinar. För det handlar inte om pengar, framgång eller något annan ”ändlig” resurs, det handlar om omtanke och att vara en kärleksfull person…och omtanke och kärlek är något man bara får mer av ju mer man ger. Vägen till att få den ”överfulla hinken” av värde som vi ofta pratar om är paradoxalt nog att ge så mycket av det som man bara kan! (utan att för den skull ge bort sin egen kraft, läs gärna vår artikel om alfakonceptet om det här är främmande för dig. Den finns HÄR.)

Hoppas att det kan vara ett konkret exempel för de som undrar vad vi menar med ”värde” och att vara en ”värdegivare”, jag är helt övertygad om att det är en fullständigt avgörande faktor både för att bli en attraktiv och lyckligare person.

Sen vågar jag inte ens tänka på hur många tjejer som faller för en värdegivande brandman. icon biggrin Att ge värde är den enda bestående lyckan. Kanske en framtida karriär att överväga… icon wink Att ge värde är den enda bestående lyckan.

Kram,
-Victor (Sanji)